Och de goda nyheterna är...

Lillen är sjuk igen. Efter en så gott som sömnlös natt beger vi oss till barnläkarmottagningen för ett akutbesök. Krupphostan och andningsbesvären ger inte med sig. På natten sover vi med öppet fönster. Nätterna brukar vara värst men sedan ger det med sig när vi går upp. Men icke. Vi åker i väg.

S har tid hos sin läkare för kontroll samt besked från senaste PET-CT:n.
En kortisoncocktail till sonen och sedan iväg.
Vi hinner precis ta oss mellan de olika avdelningarna i tid.
Exakt på angiven tid kommer läkaren ut och ropar upp S.

Lillen får en gigantisk kanelbulle att sysselsätta sig med under S läkarbesök. Han sitter nöjt och smaskar i sin vagn medan läkaren levererar domen.

Den nya medicinen fungerar. Just nu. Det råder för tillfället så gott som ingen aktivitet i tumörerna. Levervärdena är normala. S har trots biverkningar, som ändå måste ses som måttliga i sammanhanget, gått upp tre kilo på en månad. Trots att han cyklar till och från jobbet. Det pekar åt rätt håll nu.
Snälla låt det fortsätta. Låt medicinen fortätta verka. Låt tumörerna fortsätta slumra. Nej, dö. De ska dö de jävlarna. Släppa taget. Dö.

Det som var förödande nyheter för ett par år sedan är goda nyheter idag. Så är det ju.

Vi är lättade. Men väldigt trötta.

Fina, fina S. Du är bäst.