– Hej gubben!
Vaknar av att min ljuvliga rufsiga tvååring buffar på mig och säger
– Hej gubben, samtidigt som han fyrar av sitt oemotståndliga leende. Sedan vänder han sig mot sin pappa och upprepar proceduren.
Lycka.
Lillen säger för övrigt ”hej gubben” till alla som han blir glad över att se. Häromdagen sade han det till en äldre dam på köpcentrumet där han var tillsammans med sin pappa. Tanten tittade lite konstigt på ekipaget, lillen fortsatte med sitt och S log åt det hela.
Dottern ska börja i en ny skola till hösten och vi har tränat på resvägen några gånger under sommarlovet. Det är tunnelbana som gäller och även om resan är kort så innebär den ett byte.
Idag åkte vi tillsammans första gången. Andra gången åkte hon själv, jag väntade på perrongen. Om sanningen ska fram så kändes det lite nervöst att släppa iväg henne. Jag är ju en hönsmamma innerst inne även om ytan försöker spela tuff. Sedan tänker jag på det där molnet som hon oftast befinner sig i. Men - enough is enough. Det finns bara ett sätt att lära sig att bli självständig. Jag klipper av ännu en stump av den långa navelsträngen.
Ett äldre par satte sig bredvid mig på bänken. De skulle in till stan och pratade om gårdagens attentat i Norge. Kvinnan var nervös över att vistas på stan.
– Smäller det här så blir det där det finns flest människor, runt Åhléns city.
De är riktigt rädda, det hör man på rösterna.
Tänk vad en ensam och störd människa kan ställa till det alldeles på egen hand…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar