Moln och mustascher

S stannar hemma med vilda lillen och jag åker till Södertälje med något mindre vilda dottern.
Pendeltåg. Vi leker flodhäst, man ska nämna ett djur som slutar på det föregående djurets sista bokstav. Flodhäst. Trana. Apa. Albatross... Ja, ni fattar. Framme vid Östertälje och på en skraltig buss som snurrar runt ett villaområde.
- Mamma, titta på mig.
- Mamma, puta med läpparna såhär.
- Du har mustasch!
- Va, vad säger du? Utbrister jag och känner mina blossande kinder.
- Aaa, men bara på sidorna. Och bara om man kollar väldigt noggrant, säger hon allvarligt.

Jag ser hur killen som sitter framför mig ler och vänder sig om lite diskret för att kolla. Dottern skrattar när jag försöker tysta ner det hela.
- Ja, du förstår, det är inte så smickrande för en kvinna att få höra att hon har mustasch, försöker jag säga samtidigt som vi garvar och jag kämpar för att se helt oberörd ut.

Framme vid Tom Tits. Helt galet. IKEA är ingenting mot detta. Men det är väldigt roligt. Faktiskt. Vi är där en väldans massa timmar och alldeles möra när vi kommer hem. Dottern befinner sig vid den tidpunkten då alla hormoner satt fart och då det är svårt att kontrollera kroppsrörelser. Det är väldigt hormonellt kan jag säga. Lynnigt, finnigt, fnittrigt och klumpigt. Valpigt. Det snubblas. Det ramlas. Åkremsan försvinner. Etc. Vi pratar om det och jag säger att det är som om hon har huvudet i ett moln. Skratt. Men vi bestämmer att molnet och mustaschen, det pratar vi inte om. Det stannar mellan oss.