Vi tittar på kärleksfilm. Love actually. Är egentligen allergisk mot romcom, men vafasen, vi ger det en chans. Känns inte schysst mot dottern att viga ännu en kväll åt macho-action a la Nicholas Cage. I all ära… Och det ska ni veta att action-rullar är inte min grej. Nåväl. Först tittar vi på 13 going on 30. Å den är väl ok. Vi skrattar en del. Och skämskudden åker fram ett par gånger. Det är bra betyg!
Men när den är avklarad så är det dags för lite action. För att väga upp. Tycker S.
Idag blev det som sagt lite softare.
Intressant att se detta hur äkta kärlek definieras och beskrivs. Den ultimata kärlekshistorien, typ. Åh, åååh, ååååh. Men jag minns. Och jag kommer ihåg hur det kändes. Den första kärleken. Den var på liv och död. Inget annat betydde något. Och jag minns hur det kändes att vara tonåring – odödlig. Och samtidigt livrädd.
Så jag grät såklart lite till denna ”töntiga film”. Och alla ”töntiga” kärlekslåtar. Och när styvpappan säger till sin styvson om dennes döda mor
– Hon var underbar alla dagar. Då gråter jag.
Underbar alla dagar.
Då gråter jag också.
SvaraRaderaHur kan man göra annat?