Lite av varje

Jag vet precis vart jag ska. Det är nästan som om kroppen tar sig dit själv, utan instruktioner från min hjärna. Trots labyrintvarningen. Genom olika byggnader, gångar, hissar, korridorer, automatiska dörrar. Jag vill inte hitta bra på sjukhuset, jag vill inte känna igen människor jag ser. Nej, jag vill vara som en turist i ett helt ny stad, jag vill inte hitta någonstans, jag vill fråga efter vägen, gå vilse i gångarna för att kanske hitta rätt av en slump.

Det är konstigt hemma. Väldigt konstigt. Allt känns lite upp och ned. Som ett organiserat kaos. Allt fungerar men det är ingen ordning.
Häromdagen fick lillen en gråtattack mitt i maten och ropade efter pappa. Han var otröstlig. Som tur är ringde pappa efter en stund, vi satte på högtalarfunktionen på mobilen som vi brukar och lillen sken upp när han hörde sin älskade pappas röst. Pratstunden avslutades med många blöta pussar på mobilen.
Det blir en del gråt, och kanske skulle det vara så även om S varit hemma, men det är väldigt lätt att tillskriva det saknaden efter pappa. Vi gör så gott vi kan för att få dagarna att gå så smärtfritt som möjligt.
Själv gråter jag också mycket när ingen ser. Och när jag inte gör det är jag istället jävligt förbannad. Arg, arg, så jävla arg. Men inte precis hela tiden, det går i vågor och ibland funderar jag på både klösbräda och tuggknut.
Men det får vänta lite.

Mina barn är den bästa medicinen, vad skulle jag göra utan mina underbara små?

Vi var på biblioteket för att låna upp oss på roliga barnböcker. En av böckerna gick inte att larma av, ja den registrerades inte överhuvudtaget. Det visade sig att boken inte tillhörde det biblioteket utan ett i en annan stad. Jag frågade om de kunde registrera den på något sätt så att jag kunde låna den ändå? Nej, absolut inte, hur skulle det se ut? Inte kan man väl låna ut något som inte är ens eget! Men jag fick gärna köpa boken, det går alldeles utmärkt. Så det så.

Natti.