Vi ligger i sängen och försöker sova. S har tidigare på dagen blivit utskriven från sjukhuset, samma dag som vi får reda på diagnosen. Vi ligger sked. Hans hand vilar på min stora mage, det är bara ett par veckor kvar tills bebben kommer.
– Det var ju inte så här det skulle bli, säger han igen.
Vi gråter tyst i mörkret. Så gott som hela lägenheten är nedpackad och det är flyttkartonger överallt. Den föregående natten tillbringar magen och jag med att frosta av frysen.
Jag kan inte sova.
Jag vet att vi kommer att få något slags besked dagen därpå och jag försöker intala mig själv att det säkert inte är något allvarligt.
Nu ligger vi tillsammans hemma i sängen. Nu vet vi.
Idag, ett cancerbesked. Imorgon, en flytt.
– Jag kommer att fixa det här, säger S efter ett tag. Jag kommer att fixa detta.
Så somnar vi slutligen för att vakna upp till ännu en fantastisk sommardag med fågelkvitter, och lite till.
Detta var nästan tre år sedan. Jag ser tillbaka på allt vi gått igenom och har svårt att förstå att det är verkligt, att det är på riktigt.
Nej, det var verkligen inte så här det skulle bli, älskling. Och hur det än är, så fann vi varandra, det är det viktigaste. Du är min pusselbit, jag är din. Och jag vet att du sedan den dagen vi fick reda på diagnosen kämpat med näbbar och klor för att fixa det. Jag vet det.
Som du skrev i ett av dina fina sms: Trots allt vi går igenom är vi rätt bra ihop.
Ja, vi är jävligt bra ihop. Jag är inte arg på dig, jag är livrädd att förlora dig. Det vi har.
Vår familj. Vår kärlek. Och jag vet att du kämpar.
Vad fint skrivet.
SvaraRaderaKärleken genomsyrar dina rader, trots att det är så sorgligt.
Må ni få njuta tillsammans många dagar, veckor, månader och år tillsammans, i Göteborg, New York eller där ni vill vara. Tillsammans.