Rustning?

Häromdagen var jag och pratade lite med ”terapeuten”. Det är första gången jag är där ensam, annars har S och jag varit hos henne tillsammans ett antal gånger. Första gången var förlösande. Vi befann oss i ett läge där vi inte kunde kommunicera på ett vettigt sätt och vi gled ifrån varandra sakta men säkert. Konstigt med tanke på att vi alltid kunnat kommunicera med varandra vad det än gäller. Men vi lever i en extrem situation och ibland kör man fast. Därför tog vi steget att ta hjälp utifrån. Det var bra och nyttigt att gå tillsammans och ventilera vår situation. Vi lyssnar på varandra och egentligen så är inget av det vi säger nytt för den andre, däremot är detta att det sitter ytterligare en person och lyssnar annorlunda. Det blir inte lika hätsk stämning som det tenderar att bli annars. Vi kommer fram till att vi behöver mer tid tillsammans och det resulterar i att jag är hemma en dag i veckan sedan dess. Detta hade vi redan pratat om så det var något vi lade fram där och inte något som föddes under samtalets gång… Bra så. Sedan kommer vi inte så mycket längre. Terapeuten är vänlig, hon håller med om det vi säger, hon upprepar det vi säger och. Ja. Jag känner att jag behöver prata med henne ensam, för att kunna berätta om mina farhågor, min rädsla, och för att få ställa frågor utifrån mitt perspektiv utan att såra S. För hur nära vi än är så kan vi inte prata om precis allt, S och jag. Därför bokar jag efter en tid ett möte med terapeuten i tron om att samtalet ska bli mer givande om hon bara behöver fokusera på mig som närmast anhörig. Nej. Det blir inte så mycket annorlunda. Terapeuten nickar och håller med mig om det jag säger, upprepar det jag säger och pillar samtidigt hela tiden på sitt halsband. Då och då tittar hon på klockan. Jag går därifrån med en konstig känsla. Jag ville verkligen ge det en chans. Jag tänkte att det skulle bli annorlunda om jag gick på egen hand. Men icke. Så jag funderar en hel del på detta. Jag pratar ju en del med mina närmsta vänner, och närmsta familj. Jag har människor i min närhet som bryr sig och som vill hjälpa till. Jag kanske inte behöver prata med någon professionell just nu. Eller alls? Kanske är terapeuten bra att gå till om och när jag behöver gråta och älta. Men, jag gråter så bra hemma. När jag har tid bokad för samtal vill jag ju utnyttja den, inte sitta och gråta… Missförstå mig inte nu, snälla. Självklart ska man få gråta ut om man behöver det. Men jag, som det är idag, vill ha hjälp med att sätta ihop min rustning så att den håller. Inte någon som dutteliduttar. Vilken rustning tänker ni kanske då. Ja, och jag med. För inte går det väl att förbereda sig på det som komma skall? Eller? Och vaddå rustning…? Den ska jag väl sätta ihop själv iså fall? Jag tror att jag behöver någon som utmanar mig lite mer, någon som kan och vill gräva lite. Kanske ska jag prova med någon annan, vi kanske inte passar ihop helt enkelt. Nåväl, jag säger hejdå till terapeuten, vi bokar en tid som jag vet att jag kommer att avboka. Jag hoppar på bussen mot stan och får ett sms av en av de närmsta underbara vännerna. ”Du vet väl att jag älskar dig? Du vet väl att jag finns här?”