Breaking up with God. Och så lite ångest på det.

Mamma är opererad. Allt har gått bra och vi väntar nu på svar från patologen. Det kommer att dröja några veckor.

Har nog aldrig sett min mamma så stressad och nervös som innan operationen.

Hon lägger ned en mindre förmögenhet på att inhandla diverse saker som hon tycker sig behöva under sjukhusvistelsen. Detta trots att hon vet att det blir en natt på avdelningen och sedan hemgång. Hon köper små schampoflaskor, små tvålar, en liten flaska bodylotion, en liten burk ansiktskräm, en liten burk handkräm, en liten tub fotkräm, en liten tub tandkräm, ny tandborste, tandtråd etc. Sedan en ny morgonrock.

På kallelsen står det att man gärna får ta med sig egen morgonrock. Mamma tycker inte att hon kan ha sin gamla skabbiga så det blir en tur till Hemtex med pappas sällskap, som vanligt. Ny morgonrock inhandlas. Tjejen i kassan upplyser om att den bör tvättas innan användning, Panik. Hur ska mamma hinna med detta? Operation imorgon. Mamma vill även ha nya tofflor som matchar morgonrocken. Och nya strumpor som matchar tofflorna. Så det blir nästa projekt.

– Kan du fatta som jag håller på? Stackars pappa som måste stå ut med mig, säger hon när vi pratar i telefon. Ja, hon är ju medveten om hur hon är men kan inte hejda sig. Och pappa låter henne hållas. Han väntar och väntar. Han är smakråd.  Han försöker vara lugn och trygg och ge henne det hon behöver just nu.

 Lilla mamma. Så mycket rädsla och ångest. Inte så konstigt att man fokuserar på detaljerna, det praktiska som man kan ta kontroll över. För allt det andra ligger i andras händer. Skrämmande tanke inte sant? Att minutiöst sätta ihop en necessär till perfektion för att sedan under narkos låta en kirurg sätta skalpellen i halsen på en.

 S känner igen beteendet och förstår precis. För det är så han tar sig an varje ny dag. Genom att försöka lösa problem, ta sig an det praktiska, fixa och dona, sortera och katalogisera. Genom att fokusera på det som faktiskt går att påverka och låta sig uppfyllas av det.

 Så numer håller jag faktiskt käften när han far omkring och försöker fixa saker. Jag kan tycka att han behöver vila, att det han pysslar med kan vänta men han behöver få fixa med sina grejer. För att må bra. För att inte känna sig som en börda. För att hålla igång kroppen.

 Mamma jobbar med skolbarn och oroar sig för att ärret ska skrämma dem. Hon planerar därför att inhandla scarfs i olika färger för att förhindra detta. Och jag väljer att vara tyst och låta henne planera de kommande inköpen.  

Ja, jag väljer att vara tyst lite oftare nuförtiden. Tidigare, och det händer fortfarande men inte lika ofta ska ni veta, försökte jag stoppa S, be honom att ta det lugnt, sitta ned, låta mig göra saker.
Det är mitt sätt att försöka få kontroll på situationen. Jag gör precis som mamma och S för att försöka hantera min ångest. När jag egentligen bara vill ge dem vad jag tror de behöver...

Lämnar er med en av mina absoluta favoriter.

http://www.youtube.com/watch?v=nyBMKr6nWKo