Stora tjejen satt mest med sin mobil, fotade och hängde med i leken då och då. Men vi var tillsammans.
S var glad. Trött men glad. Det var så skönt att vara ute,
vara med oss, göra något normalt.
Att få vara med.
Så sa han till mig för några veckor sedan när vi var i stan
och flanerade. Innan tillståndet förvärrades ytterligare. Att det fick honom
att känna normalitet i en annars så sjuk tillvaro. Att vara en i mängden. Att
försvinna in i vimlet. Att gå in och ut
ur affärer. Att fika. Göra normala saker. Som att vänta på en buss. Eller att
stanna upp och se sig omkring. Han stannade upp för att krama mig. Länge och hårt,
medan allt annat bara fortsatte omkring oss. Trafiken. Människorna. Livet.
Jag glömmer den aldrig. Den kramen jag fick, just där och
då.
Idag såg jag S lite glad igen för första gången på väldigt länge.
Lekparkshäng och en promenad på stan. Vardagstrivaliteter för många. Guldkant för andra. Det du förmedlar i din blogg får mig att tänka till, stanna upp.
SvaraRaderaTitta på sädesärlan som idogt väljer strå till boets inredning. Ligga på rygg och begrunda den en blå himmel som skymtar i lönnens ärtgröna krona.
Livet är inte självklart. Det är en gåva att förvalta. Jag ska genast sluta klaga på mitt kassa knä och vara lite mer positiv.
Att följa dig och din familj ger dimensioner i livet. Tack för din blogg.
Annica
Du skriver otroligt bra, får även mig att stanna upp. Jag hoppas och ber om mirakel för er!
SvaraRaderaKram från en som håller sina tummar....
härligt att ni fick en stund ihop. Det är så viktigt att kunna njuta också. Det har hänt mig flera gånger att jag glömde att vara glad och bara vara, istället så sjänk jag i mina sorgsna tankar. Jag fick typ lära mig på nytt att vara glad. Nu kan jag ju inte jämföra våra situationer men jag förstår er så bra. Hoppas verkligen att ni ska kunna njuta mer och ha en underbar sommar.
SvaraRaderaMassor med kramar <3
Tack så mycket, alla tre! Kram!
SvaraRaderaSpar alla vackra ögonblick som dyrbara ädelstenar i en burk. Bra att ta fram mörka novemberkvällar. kram
SvaraRaderaÅh, det försöker jag göra. Verkligen. Kram!
RaderaHej! Det är första gången jag kikar in här och jag blir så berörd av det du skriver. Även fast jag så väl vet att man lever livet efter de förutsättningar som är och man finner ett sätt att leva även med obotlig sjukdom....så tycker jag att det är väldigt sorgsamt för er och jag beklagar att ni tvingas genomgå detta hemska. Jag verkligen önskar att ni slapp...
SvaraRaderaKram Ann-Louise
Hej! Läste det du skrev i min blogg. Vad bra att du hittade rätt. Jag är glad att det känns bättre nu!
SvaraRaderaKramis <3