Som ett lejon

Jag är ute och går med vår lille son. Det är varmt, grönt och soligt. Så fort han ser grönt gräs springer han dit och ropar.

 – Kolla mamma, jag springer som ett lejon. Och så springer han fram och tillbaka med ett stort leende och de gyllene lockarna fladdrandes i vinden.

Stora tjejen är hos en kompis. S är hemma. Han har svårt att gå då fötterna är väldigt svullna. De blir dock lite bättre för varje dag men fortfarande är det svårt att få på skor och att kunna gå utan besvär. Målet just nu är att få ned svullnaden och kunna följa med oss ut en sväng. Gå ned till det glittrande vattnet, lägga oss i gräset och titta på vårt lilla lejon tillsammans.

Lillen vet att pappa inte kan följa med oss när vi går hemifrån och varje gång så liksom kollar han att pappa är ok med det.

 – Pappa är inte ledsen, pappa är glad. Lillen är inte ledsen, lillen är också glad. Mamma är inte ledsen, kom nu mamma.

Så ger han sin pappa en kram och springer iväg.

Stora tjejen funderar en del. Häromkvällen så öppnade hon sig lite.

Det blir många tårar och hon berättar att hon känner sig orolig för allt.

 – Jag är rädd att det ska hända något hemskt med någon jag tycker om.

 Hon berättar att när hon är hos mig så är hon rädd att det ska t.ex. börja brinna hos hennes pappa. När hon är där så är hon rädd att det ska hända något hemma hos oss. Eller att någon av oss ska bli påkörd av en bil. Eller att det ska hända hennes lillebror något. Vi pratar om det och efter ett tag så säger hon att hon är så orolig för att S är sjuk.

 – Kommer allt att bli som förut mamma? Jag vill att allt blir som förut.

 Mina älskade små lejon.