Containern

Det är lite lugnare just nu. S är tack och lov lite starkare. Men senaste tidens turbulens sätter såklart sina spår. Dottern har haft det jobbigt vid ett par tillfällen och jag har inte kunnat vara där för att stötta. Vilket fullkomligt knäcker mig. Reaktionerna har kommit under de veckorna hon är hos sin pappa, både hemma och i skolan vilket givetvis får mig att fundera på om hon inte vill visa hur ledsen hon är när hon är hos oss. Av hänsyn? För att hon inte vill belasta oss? Eller för att det är tryggare att vara med oss och se vad som händer och inte händer än att vara ifrån oss och få för sig en massa som kanske inte stämmer. Jag är dock glad över att hon kan visa sina känslor och sätta ord på dem, det är ju ett gott tecken mitt i allt.

Kanske är det lättare att släppa fram oron när man inte befinner sig mitt i det. Så är det nog för mig. Nu när det lugnat ned sig lite så har jag fruktansvärda drömmar, när jag väl somnar vill säga. Jag vaknar med ömmande käkmuskler och jag har ofta hjärtklappning. Jag har väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka och känner ofta det där bruset i näsan, ni vet, som annonserar storbölet. När läget var som mest akut var det som om jag stängde av allt annat och enbart fokuserade på att hantera situationen. Nu behöver jag inte ha total kontroll på samma sätt och låter återigen känslorna svalla över. Alla platser som påminner om saker vi gjort tillsammans. Låtar som påminner om svunna tider. Dofter. Parker vi gått igenom hand i hand. Trädkronor vi tittat på samtidigt som vi fantiserat om framtiden. Namnet på vårt andra barn. Stugan vid havet. Resan till Malaysia.

 Tidvis har det känts som att drunkna i ett glas vatten. För jag trodde att jag kommit längre i min bearbetning av det som sker, av det som komma skall. Men icke.

 S frågar mig en kväll om det skulle vara ok att han gör i ordning en låda med saker, presenter han vill ge lillen till kommande födelsedagar och julaftnar. Saker som betyder något och som han vill att lillen ska ha efter sin far.

– Självklart är det ok älskling. Varför skulle det inte vara det?

– Jag vill ju inte att det ska bli jobbigt för dig, du ska ju gå vidare med ditt liv och det kanske bara är tyngande med mina saker.

Mitt hjärta brister men det är inget jag visar för S sitter i tårar och berättar om brev som han skrivit och vill skriva, filmer som han vill spela in nu när han inte ser så sjuk ut. Ljudinspelningar med meddelanden till oss. Hårddisken han gör i ordning med allt som han vill att lillen ska ha efter sin pappa.

Kuratorn som är kopplad till ASIH är jättebra. Hon hjälper mig mycket. Det känns som att hon ser mig, att hon lyssnar på det jag säger och jag har kommit fram till väldigt mycket genom att försöka svara på de frågor hon ställer till mig. Så jag börjar jag sakta fylla min väldigt stora container. Och försöker komma ihåg att andas.