Den lilla doktorn

Djävulssjukdomen fortsätter sin aggressiva framfart. På natten känns det ibland som om jag bokstavligen hör den jäveln lugnt och metodiskt äta upp min kärlek. Jag hör den tugga, smaska och bre ut sig, lugnt och fint. Jag hör den gräva djupare och djupare in i mitt hjärtas kropp. Jag ser den ta allt större plats. Och det är fruktansvärt att inte kunna göra något, ingenting alls.
S är trött men kämpar, som alltid.

 Lillen fick en doktorsväska idag.

 – Välkommen. Det är jag som är doktor Lillen.  Nu ska jag laga pappa. Jag ska fixa pappas huvud. Så pular han med sina nya verktyg och gör som han sett personalen på ASIH göra. Pappa spexar och lillen skrattar hejdlöst.

Han fixar och donar, säger hejdå och går ut genom dörren, för att sedan komma in igen med ett skratt. Han kommer fram till mig, ger mig en spruta och lyssnar på hjärtat.

 – Det är jag som är doktor Lillen.

Ja, älskade unge. Det är det.

 Vi är så smärtsamt medvetna om att tiden rinner iväg. Att varje dag, varje minut är dyrbar.  Samtidigt är vi som paralyserade inför det faktum att tiden faktiskt rinner iväg.  Det gör för ont. Det blir för mycket. Det är så ofantligt sorgligt. Det är så förunderligt att det kan komma så många tårar från en och samma person, från oss båda.

 Och jag kommer aldrig att glömma din tårögda blick när du vände dig om inatt och såg på mig.