Lillen charmar personalen från ASIH allt som oftast. Vi
låter honom vara med för det mesta, om han inte är alltför uppspelt eller
högljudd, och han ser allt som händer och förstår att de är här för att hjälpa
pappa. För att pappa ska få medicin. Sedan så vill han ju, som den treåring han
är, ha deras uppmärksamhet. För någonstans så hoppas han ju att de också kommer
för att leka med honom. Han visar sina leksaker, gör akrobatiska konster och
vill gärna berätta olika saker för den personen som kommer. När sköterskan ska
gå sätter han fram skorna, öppnar ytterdörren och vinkar hejdå. Det börjar dock
avta lite och vissa gånger sitter han kvar och pular med sitt trots att
sköterskan kommer. Jag ser det som att han vet vad som händer och inte har
samma behov av att vara med alla gånger.
Lillen lärde sig snabbt att han måste vara försiktig när S är kopplad till droppställningen och har gått igenom alla delar med
pappa. Han vet att det sitter en nål bakom slangen och att medicinen går in
där.
Den senaste tiden har lillen helt plötsligt börjat gråta och
vill bli kramad eller buren. Han gråter en stund, sitter och kramas och sedan
går det över och han fortsätter leken. Detta händer inte varje dag men det har
hänt flera gånger.
Han försöker trösta oss på sitt sätt. Det har vi förstått.
Han hjälper sin pappa med att hämta eller bära saker åt honom. Han känner sig
delaktig. Men han sörjer givetvis också. Det är då dessa gråtanfall kommer tror
vi. S säger att han känner det i lillens kramar, att han är ledsen för pappas
skull. Jag känner det i hans kramar. Att han känner min sorg.
Eller när han säger att vi inte är ledsna. Ingen är ledsen.
Häromdagen när jag lämnade på dagis kramade han om mig länge
och sa
– Lillen tycker om mamma. Lillen tycker om pappa också.
Det är svårt med små barn och hur mycket man ska berätta eller förklara. Jag tycker det låter som att Lillen tar in så mycket han orkar allt eftersom. Han är klok, Lillen. Kanske bearbetar han redan något han tror sig förstå kommer att hända längre fram.
SvaraRadera