Fågeln

Det är tidigt på morgonen, för ungefär en vecka sedan. Jag tassar ut till köket och sätter mig vid datorn en stund innan jag väcker den lille. I ögonvrån ser jag hur en fågel flyger i hög fart rakt mot huset. En stark duns hörs och fågeln faller död ner på gräsmattan. En man som går på gångvägen utanför vänder sig om när han hör smällen, så högt låter det.

På väg till dagis tittar vi på fågeln, lillen och jag. Jag berättar att den krockade med huset. Att fågeln är död. Fågeln känner ingenting. Den kan inte flyga, den kan inte äta, den kan inte göra något mer, den är död. Lillen tittar intresserat på den döda fågeln, som är en skogsduva, och så upprepar han att fågeln är död. Jag tittar upp mot fönstret flera våningar upp och ser märket efter krocken, avtrycket efter den stackars skogsduvan. En liten dunig fjäder sitter faktiskt kvar på fönsterrutan en våning över oss. Tänk om den hade flugit in i vårt fönster?

När vi kommer hem på eftermiddagen vill lillen gå och titta på den döda fågeln.

   – Den kan inte flyga mamma, den är död, den krockade med huset. Den är död.

Fågeln försvinner efter ett tag men fortfarande pratar han om den varje gång vi går förbi platsen.