Att veta

Jag är här. Jag är fortfarande jag. Jag andas, känner, jobbar, sover, tänker, ja till och med skrattar ibland.  Sorgen river mitt hjärta varje sekund men jag klarar av det.

I´m still standing.

Jag har lärt mig så mycket under veckorna som gått. Nu vet jag till exempel hur det känns att få ”tyvärrdetfinnsingetmervikangöra” beskedet. Jag fick det telefonledes då S var för svag för att ta sig, och mig, till sjukhuset. Jag vet också hur det känns att leverera det beskedet till sin döende kärlek. Att uttala orden. Jag vet hur det känns att knappa in ett dikterat sms till de närmsta vännerna, ett ”nuärdetfankörtpåriktigtmeddelande”. Jag vet också hur det känns att steka falukorv till sina barn direkt efter detta. Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek ta sina sista andetag. Jag vet också hur det känns att inte klara av att städa bort sin kärleks saker. Kontaktlinserna i badrumsskåpet. Tofflorna. Tandborsten. Jackan. Skorna. Ryggsäcken. Jag har fortfarande hans mobil på laddning. Jag väntar fortfarande på att det ska komma ett sms från honom. Även om jag vet det jag vet.

Jag vet också hur det känns att förbereda barnen inför det sista avskedet. Och att se sin kärlek bli hämtad och körd till bårhuset, det vet jag också hur det känns. Att sitta på begravningsbyrån och bläddra i pärmar med olika kistor, blommor och urnor. Bläddra, bläddra. Välja, välja.  När jag kom till avdelningen för barnkistor sa min kropp ifrån ordentligt. Det var liksom lite för mycket.

Det tillsammans med tre år av sorg, ovisshet samt ett kastande mellan hopp och förtvivlan sätter sina spår. Nu vet jag det jag inte visste tidigare.Tillsammans med det jag redan visste. Och fy satan vad ont det gör.