En dum, dum knöl

Lillen saktar in framför ytterdörren, tittar upp mot mig och frågar

     – Vem är därinne nu mamma?

     – Ingen är därinne, svarar jag. Bara du och jag är hemma nu.  Detta utspelar sig flera dagar i rad. Han frågar som för att förhöra sig om att det som har hänt verkligen hänt. Som för att dubbelkolla att pappa är borta, på riktigt. Nu har han slutat med det. Han vet att det inte är någon hemma. Han vet att pappa är en stjärna eller kanske ett moln på himlen. Han frågar inte efter pappa, eller pappas saker. Däremot vill han gärna prata om det som hänt.

   – Fy på dumma, dumma knölen! utbrister han ibland.  Han frågar också om det är så att jag har en dum, dum knöl i magen. Jag svarar nej. Så går han laget runt. Har storasyster en dum knöl i magen? Mormor? Morfar? Faster? Dagisfröken? Kusiner? Han själv?

 Ok, ingen har en dum, dum knöl i magen. Då kollar vi på Bamse. Eller Roboten Rob. Eller Pippi på de sju haven.   Så pussar han på kortet av pappa som vi har på köksbordet, oftast med ett tänt ljus bredvid.

  – Pappa var frisk då, pappa kunde vara kvar hos oss då. Pappa hade inte en dum, dum knöl i magen där. Pappa hade inte ont, säger den lille och ställer tillbaka pappas foto.