"Jag tar nästa båt"

Vi beställer slutligen sjukhussängen. Det är svårt för S att komma i och ur sängen, hans tunna och svaga kropp har inga muskler kvar. Bröstkorgen och buken är öm av tumörerna. Han inser att sjukhussängen är ett måste, trots att han tackat nej under en längre tid.

Det ringer på mobilen, S mobil. Han kommer inte ihåg hur man gör när man svarar. Jag är obekant med den modellen och klarar inte heller av att svara. Det ringer flera gånger. Fan. Snacka om stressade människor…

Efter en stund kommer vi på hur man gör. Då är mobilen tyst, såklart.

Han är så tunn min älskling. Huden på de svullna benen är skör, jag måste vara väldigt försiktig när jag hjälper till att få på och av stödstrumporna så att jag inte river eller orsakar sår på huden. Läkaren betonar vikten av försiktiga rörelser i allt så att vi minskar risken för skador och sår. S är extremt infektionskänslig.

Jag sitter en stund vid hans säng och drar handen över hans svullna fötter, de är stora som Skogaholmslimpor. Han tycker om beröringen och somnar. Innan han somnar talar han återigen om hur mycket han älskar mig, hur mycket jag betyder. 

Jag önskar så att han kan få må bra, några dagar åtminstone, för att få vila lite. Få tid för återhämtning.

Men nej, monstret bara lägger på problem efter problem, det blir bara värre och värre hela tiden.

Efter ännu en jobbig natt med hosta, smärta, tårar och blod sitter vi tillsammans i köket och äter frukost. S kämpar med att få ned medicinerna tillsammans med lite yoghurt. Jag gör lite av lillens gröt till honom för att se om den går ner.

  – Det är som att jag måste lära mig att dricka och äta varje gång jag gör det. Att tugga, att svälja, att göra det.

Vi väntar på en sjukgymnast som är lymfterapeut. S vill bara att hon ska komma så att hon kan gå igen, få det avklarat. Lite så.

Jag föreslår en stund på balkongen. S tycker mycket om det. Han sitter där ett bra tag. Det är en vacker höstdag, lite kyligare luft men soligt. S pratar om en dag i skogen, plockandes kantareller. Det tycker han mycket om, att vistas i naturen och känna lugnet. Han pratar om en söndag, hur vi kommer hem med svampen, rensar, steker, äter.

Älskade.

Jag skulle ge vad som helst för att se dig ströva i lugn och ro i skogen, hållandes din lille son i ena handen och en korg med svamp i den andra.

Jag hör hur ni pratar. Då och då sätter ni er på huk och tittar på en skalbagge, en skogssnigel eller kanske en konstig larv? Du berättar saker för den lille som skrattar och ställer fråga efter fråga.

Sjukhussängen levereras. Det blir väldigt bra och S är så nöjd att kunna få till bekvämligheten på ett helt annat sätt och bäst av allt - på egen hand. Det är viktigt för honom, att få klara sig själv så mycket som möjligt.  Ett par timmar senare ringer onkologen. S ber mig att ta samtalet. Den lilla glädjen över sängen förbyts mot en fruktansvärd sorg. Som vi hade väntat oss så har tumörerna exploderat.

    –       Det ser inte så bra ut. Det är inte mycket frisk lever kvar.  Det ser mycket allvarligt ut. Att fortsätta medicinera vore direkt skadligt. Medicinering i detta läge medför biverkningar som gör ännu mer skada. Det blir för giftigt. Tyvärr. Det är tufft att behöva säga detta men det är inte så mycket mer vi kan göra.

Nu har det gått två timmar sedan läkaren ringde. S känner sig mycket tröttare och sjukare än i förmiddags… Han vet ju att det delvis beror på att vi fått detta besked, men ändå.

Dagen efter samtalet, efter att ha skickat ett dikterat sms till S vänner om att det nu inte finns något mer att göra lämnar jag på dagis, är hemma med S och så hämtar jag på dagis. Allt är som vanligt. En slags absurd normalitet i den kaotiska tillvaron vi lever i. Förutom att vi nu vet att döden är mycket nära.

Kommer hem och kokar makaroner. Steker falukorv. Bryter ihop.

Min treåring kommer och kramar mig.

    – Vad gör du mamma? Vad gör du? Han är inte van att se mig gråta, faktiskt, jag ser till att göra det när han inte ser. Men nu klarar jag inte av att hålla ihop.
    – Mamma är ledsen för att pappa är sjuk och jag kan inte hjälpa honom, svarar jag.
    – Men nu är du inte ledsen mamma, inte nu säger han och går iväg.

Jag vänder på korvarna och går och tittar till min lilla pojke som ligger på mage i soffan och ser väldigt ledsen ut.
    
   – Mamma tycker om pappa jättemycket, säger han.
   – Ja, mamma älskar pappa. Kom så äter vi.

Dagen därpå eskalerar det. S har det oerhört tufft med hosta, smärta och ångest. Han är sängliggande och sover när han får för hostan. Men en av stunderna då han är vaken och lugn tittar han mig i ögonen och säger,

    –       Jag vet vad du har gått igenom, jag vet vad du har gått igenom. Jag svarar att jag älskar honom.
    –       Jag känner din kärlek, jag känner din kärlek. Ja, han pratar så. Entonigt och upprepande.
    –       Jag tar nästa båt, jag tar nästa båt… Det är de sista orden han säger.

Han får morfin intravenöst med jämna mellanrum och dessutom morfinplåster. Men eftersom det tar ett antal timmar innan plåstret når maximal effekt fortsätter man med morfin intravenöst. Trots detta bryter smärtan igenom ibland.

Vi är ensamma hemma, S ligger lugnt i sängen, han ser ut att sova och jag känner att jag måste säga det jag sedan säger.

Att det är ok att släppa taget. Att han inte ska ha ont. Att han inte ska vara rädd. Att jag inte är det. Att vi kommer att klara oss. Att vi älskar honom. Att vi aldrig kommer att glömma honom. Att han gjort mig så lycklig. Att han är fantastisk med barnen. Att han och jag kommer att ses igen eftersom vi är ämnade för varandra. Vi kommer att vara tillsammans igen och igen och igen. Jag tror verkligen på det. Han mumlar något så jag vet att han hör mig.

 

Efter några timmar kommer så morfinpumpen. Och efter ytterligare några timmar tar han sina sista andetag. Jag ligger tätt intill. Tre långa andetag, sedan blir det tyst. Hans ansikte ändras omedelbart.

     – Flyg mitt hjärta, flyg säger jag samtidigt som jag får konstiga skakningar i armar och händer. Det är över. Jag öppnar ett fönster.

Varje gång jag går in i rummet för att titta till honom så hoppas jag att han ska röra sig, att bröstkorgen ska röra sig upp och ner, att jag ska se honom andas igen. För han ligger så stilla.

Så stilla.

 

Endast morfinpumpens klickande och väsande hörs.