Slutet

S glider in och ut ur morfindimman. Det som han tidigare fasade för mest händer nu dagligen. Han tappar ord, han menar en sak men säger en annan. Han vet inte riktigt vilken dag det är. Han är orolig, ångestfylld. Han är förvirrad men kämpar givetvis för att försöka ha kontroll över saker och ting. Man höjer morfindosen ytterligare på grund av ökade smärtor vilket påverkar det hela än mer. Jag hjälper nu honom med dosering av medicinerna då han inte kommer ihåg vad han tagit och inte. Dessutom är det inte helt enkelt att få i sig alla tabletter oavsett om vi har koll på vad som ska tas eller ej. Allt är en kamp.
Varje klunk vatten. Varje tugga. Varje steg. Varje andetag.

Han släpper kontrollen. Han orkar inte mer. Ibland glimtar dock gamla S fram, som när han förklarar att om han pratar om örnarna som åker skidor så menar han att han vill ha kräkpåsarna som ligger i lådan i nattduksbordet…

 

Vi skrattar.

 

Vi gråter.

Tröttheten dominerar alltmer och det är sängläge som gäller. Han är så mager, bara skinn och ben. Och tumörerna i magen syns tydligt, magen är guppig, en av knölarna är lika stor som min kupade hand.

Förbannade jävla cancer.

    – Jag klarar mig inte utan dig, du är min stora trygghet, säger han när vi är på sjukhuset för en datortomografi kort innan han blir sängliggande hemma.  Jag försöker förgäves få honom att tänka om, att stanna hemma då jag inser att undersökningen kommer att bli jobbig och alltför smärtsam för honom. Dessutom vet vi att sjukdomen härjar vilt och växer okontrollerat, att det bara blir sämre och sämre. Men han vill göra detta, han vill åka. Vi gör det.

Det är väl också ett sätt att kämpa, att överleva, att klamra sig fast vid livet. Att göra vanliga saker, såsom att åka till sjukhuset för en röntgenundersökning tänker jag. Älskade.

Det är svårt för S att ta sig in och ut ur taxin. Han känner sig vimsig och förvirrad. Han är svag och yr. Vi håller i varandra på väg mot hissen och röntgenavdelningen. Jag är så rädd att han ska falla, att han ska göra sig illa, att jag inte ska klara av att hålla i honom.  Jag ser hur människor runtomkring oss stirrar i det närmaste förskräckt på honom. Det gör så ont. Det är min kärlek ni stirrar på. Och han lever. Fortfarande. Han lever.

 

Väntrum. Kontrastvätska. Tröttheten. Han har svårt att hålla sig vaken. Han tackar röntgensjuksköterskan för det trevliga och omtänksamma bemötandet efter undersökningen. Sköterskan blir så glad och tackar så mycket.

     – Nu blir det lite lättare och roligare att jobba denna dag, säger hon med ett leende.

  – Jag hoppas att vi ses igen, säger S på väg ut ur rummet och mitt hjärta värker. Han vet att det inte kommer att ske. Jag vet att det inte kommer att ske. Och röntgensjuksköterskan, ja hon vet också att det inte kommer att ske.

Jag sväljer gråten medan han går på toaletten. Sedan staplar vi iväg mot utgången.

Från och med den dagen glider han ifrån mig mer och mer för varje minut som går. Stunderna han är uppe eller vaken blir färre och färre. Han ägnar dessa åt vår lille son. När han orkar. Lillen blir väldigt ledsen, otröstlig de gånger hans pappa inte öppnar dörren till rummet och släpper in honom för en lekstund eller lite mys i sängen.

Mitt i natten när jag hör kräkningarna avlösa varandra, precis som de gjort under dagen, så frågar jag mig igen, varför? Varför måste han genomlida detta, vad är det för jävla mening med allt? Detta är inget liv längre, plågorna, smärtan är för stor. S får ingen vila från sin sjukdom, trots de höga morfindoserna väcks han av monstret som vänder ut och in på hans kropp och min till en känslomässig slarvsylta.