Nej. Ingen mer läsning om barn och sorg och kriser och
statistik och terapi och död. Jag mäktade med en av böckerna och det räckte mer än väl. Resten får vänta.
Tillbaka till biblioteket med böckerna.
Nu måste jag få ösa ur mig lite om hur jag upplever vår omgivning och en del vänner.
Det finns de som dragit ned rullgardinen helt inför det
faktum att S är sjuk. Och inte nyligen utan för rätt så länge sedan. Människor
som jag hört fantastiska saker om, som jag träffat, som jag tycker om,
respekterar och som betyder mycket för min man. Min man försvarar dem och säger
att det inte är för att de inte bryr sig utan för att det är deras sätt att
hantera situationen. Det är svårt för dem.
Det är svårt för dem...
Jag har vänner som skickar gulliga sms då och då. Inte mer. Vänner som
jag betraktar som nära. Sedan finns de som jag inte trodde brydde sig så mycket
som visat sig vara fantastiska. De släpper inte taget. Vad jag har förstått är detta rätt så vanligt, att man får en helt ny syn på vänskap och att det när det verkligen gäller visar sig vilka som är att räkna med.
Jag måste bara berätta om en av mina vänner som när vi
råkar på varandra av en slump häromdagen, är mycket intresserad av att höra
hur vi har det nuförtiden. Så jag berättar. Hon ställer en massa frågor. Jag svarar. Det resulterar i att jag får trösta henne
för att hon tycker att det är så fruktansvärt och sorgligt. Men bäst av allt är ändå kommentaren
till varför hon aldrig hör av sig.
– Jag
gör det av respekt för dig. Du har en sådan stark integritet. Jag vill inte störa. Jag vill inte tränga mig
på.
Sedan har vi de som då och då kommer och hälsar på, men bara
om vi ber dem, och som trots det inte klarar av att ta in att S är mycket sjuk.
Trots att han berättar om läget, om tumörer som växer, om tiden som rinner
iväg, så får han till svar
– Men du ser ju så
frisk ut.