Avsked och väntan

De senaste dagarna har varit fruktansvärda - och underbara på ett sätt som är svårt att förklara. Ska dock försöka.

Att lämna S på sjukhuset, natten innan operationen är bland det svåraste jag varit med om. Ångesten går inte att beskriva med ord, vi har båda nerverna utanpå huden. Ändå vet vi om detta sedan en tid tillbaka och förbereder oss på vad vi tror är bästa sätt.

Separationsångesten går att ta på. Kommer vi att ses igen? Vi har sovit dåligt de senaste dagarna. Tankarna mal i huvudet, jag har träningsvärk av alla spänningar, jag tycker t o m att håret gör ont. Jag kan inte föreställa mig hur S känner sig. Han vill inte göra mig mer orolig än vad jag är och är tapper och försöker vara lugn som vanligt. Men i hans ögon ser jag sorg och rädsla. Och blodtrycket visar något helt annat än lugn.Jag vill bara lägga mig bredvid och hålla om honom tills det är dags...

Väl hemma så brister det och det blir en väldigt lång natt. En natt som S tillbringar ensam med sina tankar i ett sterilt rum tills han slocknar av sömntabletterna. Ett sista sms tidigt på morgonen och sedan - väntan. En lång väntan. Tiden har nog aldrig gått så långsamt.

Jag försöker att skingra tankarna, jag tänder ljus, jag upprepar mitt mantra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra. Jag går ut och promenerar i vårsolen. Jag går in i en mataffär och kommer på mig själv med att gå i cirklar. Jag är där fast jag inte är det.

Efter ett antal timmar. Samtalet.
"Det har gått bra, inte så komplicerat som vi hade förväntat oss. Det gick att behålla mjälten. Vi tog en bit av levern. Han mår bra"

Jag andas. Det känns inte som jag har gjort det på hela dagen. Mitt bröst värker och mina händer darrar. Jag har lust att öppna dörren, springa ut och skrika. Han lever.