Befinner mig fortfarande i ett gränsland, känns det som.
S är hemma igen! Vi sitter i köket och pratar. Han går runt och skrotar. Han är mycket trött men lyckas bara sova i en till två timmar åt gången under natten. Precis som under sjukhusvistelsen och trots tung medicinering... Kanske har ett samband.
Det går bra att äta och än så länge har det inte varit några komplikationer. Fantastiskt. S äter det han är sugen på och det fungerar.
Och inte heller har han behövt äta små portioner ofta utan äter nästan en normalportion utan problem. Det går så bra att vi undrar om det ska vara såhär?
Eller har vi missat något?
Tröttheten har hunnit ikapp mig. Jag vaknar ofta med en känsla av att det hela är en mardröm.
Det är vår. Solen skiner. Fläckarna med snö blir allt glesare. Jag älskar ljudet av grus under skorna. Jag älskar livet och jag älskar S så mycket så att det är svårt att beskriva. Barnen. Vad hade jag gjort utan barnen? Vad hade vi gjort? Svårt att svara på. Men de ger så otroligt mycket. Och så självklart och okomplicerat. Det är underbart att åter få upptäcka världen genom dem. Jag njuter verkligen av samtalen med vår stora tjej. Vilka frågor, vilka funderingar, vilken humor och vilken hjälpsamhet. Hon är fantastisk. Bebben. Ett lyckopiller till. Glädjen, nyfikenheten, skrattet de knubbiga klibbiga små händerna. Rena medicinen. Jag är så tacksam över min fina familj och den kärlek vi har till varandra.
Glad Påsk :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar