Barnen sover. S sover.
Det enda som hörs är kökslockans envisa tickande.
Känns konstigt. Som om vi glider isär.
Jag tar hand om det praktiska och barnen. Ser till att de har det bra, hittar på aktiviteter, går ut i det vackra vårvädret o s v. Tänker att det är ju skönt för S att få lite lugn och ro. Slippa allt tjo och tjim åtminstone några timmar per dag. Även om jag vet att han älskar att höra barnens skratt och lek. Och att han vill vara mitt i det. För att han mår bra av det.
Han behöver även vila och återhämtning. Hans kropp behöver tid att läka.
Jag tror också att han behöver mer av mig. Och jag känner att jag inte räcker till. Vi behöver prata. Jag behöver höra mer om hur han mår och vad han tänker. Jag tror att han skulle må bra av att berätta om hur det känns. Jag vill veta vad han går och grubblar på. Jag vill berätta vad jag funderar över. Men vi får inte till det. Tiden räcker inte till.
Nu är klockan snart 23:30 och det snusas för fullt i alla rum...
Och jag sitter här och försöker sortera mina tankar och kan enbart konstatera att jag önskar att det kunde vara på ett annat sätt. Såklart.
Även om jag vet att S vet att jag grubblar på detta. För så är det. Och så har det alltid varit. Det finns en ordlös kommunikation och förståelse oss emellan. Vilket ju är fantastiskt. Ändå känner jag att vi glider isär. Jag vill inte det. Jag vill att han ska känna att jag är här. Och jag vågar inte ens lägga mig bredvid och hålla om honom, av rädsla för att göra honom illa.
hej, jag vill bara säga just hej - och heja dig. du finns där. det är stort nog, glöm inte det, säger jag som själv är den sjuka o vet vad närvaro betyder. du arbetar hela tiden för din S o din familj låter det som tycker jag. heja dig.
SvaraRaderaHan vet att du finns där även när han sover och lägg dig bredvid och för över din värme och styrka. Du är fantastisk! Var inte rädd!
SvaraRaderaKan endast hålla med föregående "talare". Han vet att Du finns där. Det Du gör är av enorm betydelse om än jag kan känna igen känslan av vanmakt över att inte räcka till. Att söka få vardagen att fungera, att ge barnen den stimulans och normalitet som de behöver, som vi alla behöver, tar tid och måste få ta tid. När man dock är van vid att alla är samlade är det tungt när en inte orkar, inte kan. Det är tugnt för alla, inte minst den som inte orkar eller kan. Men att ändock söka upprätthålla denna vardagens normalitet tror jag är av betydelse för alla.
SvaraRaderaTiden på tu man hand får vara de där sekundrarna då man kryper nära, nära och ser på barnen som leker eller när de somnat och man bara ligger där bredvid och hör andetagen från sin älskling. De får för ett tag vara de där få minutrarna av samtal innan barnen pockar på uppmärksamhet. Men dessa minuter eller sekunder räcker ganska långt, längre än vad man själv kanske tror.
Jag tänker på er och skickar massor av styrkegivande kramar till er alla // Gabriella