Pärlor, värdighet och empati

S är lite låg. Inte konstigt efter det han gått igenom. Eller går igenom. Trots att vi visste att det skulle bli jobbigt så går det inte att förbereda sig. Det måste få ta den tid det tar. Även om tumörjäveln nu är ute ur kroppen. Det är det vi fokuserar på. Att den är borttagen. Att operationen gick bra.

Det går fortfarande rätt så bra att äta. Och nej, han känner inte hunger men han känner aptit.

Hur är det då att vara nära anhörig och vad får man för information?
Ja, vi fick veta om alla apparater och slangar som S skulle vara kopplad till den första tiden. Vi fick också information om eventuella humörsvängningar, att pendla mellan depression och en känsla av oövervinnlighet. Men kosten, smärtlindring, biverkningar?

Dietisten var inte med när vi fick information om den kommande operationen, så den informationen fick delvis googlas fram.
Någon dag efter ingreppet kom hon in till S för att informera, men han var alldeles för groggy och sa till att han inte skulle komma ihåg det hon sa.
Hon var vänlig nog att ringa S när han kommit hem från sjukhuset...

Men hur smärtan påverkar, irritationen över sjukvårdspersonal med varierande kompetens som går in och ut ur rummet
i tid och otid. Olika besked och ny information för varje ny person som tittar in i salen.

Jag ska ge några exempel på speciella situationer enligt mig.
Ex 1: En nyopererad patient som nyligen kommit upp på avdelningen och ligger och sover. Man väcker då patienten för att presentera sig....
Är det viktigt? Och i så fall, för vem är det viktigt? Skulle man kunna tänka sig att man presenterar sig när pat är vaken och låter pat som verkligen behöver sömn sova vidare?

Ex 2: Smärtlindring. S vet inte hur många tabletter han ska ta, eller när, och om det är någon som har förklarat så kanske han missade det eftersom han var för groggy då. Hur länge bör man vänta på effekt, en timme, två, tre? "Hur ska jag veta när jag inte vet?"
Vissa lämnar flera tabletter, så att han har om det behövs, andra som kommer in kommenterar antalet och ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt, dock sinsemellan, utan att fråga S vad han känner.
Så S följer till slut det han blir rekommenderad av smärtsjuksköterskan när hon tittar förbi. En ängel. Gud vilken kvinna säger jag bara. Vilken empati och vilken professionalitet. Och framförallt att hon gör klart för S att han inte ska ha ont, att det finns medicin i flytande form om han har svårt att svälja, att han är inte gnällig, att han har rätt att tycka det han tycker, att hon ser honom. Jag är så glad över att jag fick möjlighet att prata med henne, även om det var mitt i en väldigt jobbig situation så var det så viktigt för mig att se hur hon tog sig an S och såg till att han fick det han behövde just då.
Någon som ser, någon som lyssnar och någon som agerar.

Exempel 3: Personal som kommer in och pratar över huvudet på patienterna. Och personal som under ett antal dagar inte en enda gång ställer frågan "Hur mår du?" till patienterna.

Exempel 4: Personal som kommer in i rummet på grund av att en apparat larmar, personen tittar frågande på apparaten sedan på patienten och säger att hon inte vet hur den fungerar och hur man gör...

S är väldigt noga med att tacka de han fick bra kontakt med och som han kände gav honom bra och god omvårdnad. Riktiga pärlor.

Är det så att man måste hamna i en sjukhussäng själv för att kunna bemöta patienter på ett korrekt, värdigt och empatiskt sätt?