Ett jobbminne

Inspirerad av detta inlägg minns jag tillbaka på när vi hade senaste HLR-utbildningen på jobbet förra året.
Mycket har hänt på arbetsplatsen sedan dess, och jag hoppas innerligt att förändringarna är till det bättre. För oss alla.
I augusti får jag veta.

Det är utbildning i hjärtlungräddning och alla är samlade i personalrummet.
Vi får varsin HLR-box som vi förväntansfullt sliter upp, som barn på julafton, fast vi vet att den innehåller en docka...
Mini-Annarna uppenbarar sig varpå vi noggrant spritar av deras munnar.
Mini-Anne har ett ansikte och lungor. Det är allt.

Vi ska ner på knän. Ta fram de små knäskydden, starta kompression, trettio gånger och vila.
Sedan trettio kompressioner, två mun- mot- mun- andningar, trettio kompressioner till och vila.

Jag noterar att instruktören har svårt att hålla sig för skratt när hon ser oss in action.
Ingen lyssnar till musikens rytm som vi förväntas följa.
Mini-Annarnas huvuden studsar på golvet, kursdeltagarna frustar och det fullkomligt dånar av aktivitet i personalrummet.

En av arbetskamraterna sover sig igenom stora delar av kursen, halvliggandes på sin docka ganska långt bak i rummet.

Hon är högröd i ansiktet och hon luktar sprit. Igen.
På skjortkragen ser man spår av smink med vilken hon försökt täcka över den flammiga huden.
De svullna och blodsprängda ögonen och den hesa rösten är desto svårare att dölja.

Utbildningen avslutas, dockorna packas så ned och vi återgår till våra arbetsuppgifter.

Jag har lite ont i ena axeln efter alla kompressioner och en av kollegorna går omkring med en blå ring runt munnen efter räddningsarbetet.

Ännu ett intyg till handlingarna.