Heartbeats

Förtvivlad.
På gränsen till förlamad rent känslomässigt. Resten fungerar som en robot. Mekaniskt.
Försöker resa mig, vi försöker resa oss igen men det är svårt. Väldigt svårt.

Återfall.

Mindre än sex månader efter den omfattande kirurgin. Återfall.
Nu är det medicinering som gäller, cellgifter, olika doser, olika typer, få kontroll på monstret som åter härjar i min älskades kropp. Kanske ny operation längre fram, men förmodligen inte.

Vi fick en sommar. En fantastisk sådan på alla sätt och vis.
Vi var lediga båda två. Vi njöt av det fantastiska vädret, vi fixade hemma, vi hade börjat vänja oss vid lugnet. Vid tid för vila och återhämtning, tid för varandra.
Vi gifte oss. Bara det en historia för sig, kanske återkommer om jag det.
Hursomhelst, en sommar full av glädje och lycka. Och kärlek. Monstret sköt vi framför oss.
S såg fantastiskt frisk och välmående ut. Någonstans kändes det faktiskt som att detta skulle lyckas. Att monstret inte längre fanns i S kropp, i våra liv.
Att monstret hade släppt taget och att vi skulle få fortsätta. Med våra liv.

Jag har börjat jobba nu, på heltid. S är föräldraledig året ut. Det är ljuvligt att komma hem till S och lilleplutt på kvällarna och höra om deras dag och alla nya upptäckter.

Jag gråter på väg till och från jobbet mest varje dag. Bor på gångavstånd och på den nästan halvtimmespromenaden släpper jag ut lite av den värkande ångesten, som pyspunka, och låter de varma tårarna rinna. Men bara sådär lite lagom så att jag hinner samla ihop mig innan det är dags att kliva in i bubblan av tjockt plexiglas igen. Innan det är dags för teatern som gör att jag klarar av att arbeta. Under mina promenader har jag musik i öronen på så hög volym så att jag nästan inte hör mina tankar, försöker liksom blåsa ut hjärnan. Ibland funkar det. Andra gånger blir det helt bisarrt att vara så förtvivlat ledsen till dunkande och sprudlande musik.

Mardrömmar.
På nätterna värkande smärtande bröstkorg.
”And it hurts with every heartbeat”
För det gör det. Samtidigt försöka vara stark, positiv, för S, för barnen, för att klara av vardagen, arbetet.
Jobbar med människor och det är bara att leverera, har tyvärr ingen skärm att gömma mig bakom.

Har flera gånger kommit på mig själv i olika situationer, som t. ex. under rasterna, sittandes i personalrummet med en kopp kaffe i näven omringad av arbetskamrater som skrattar, äter kakor eller beklagar sig för någon bristande rutin på arbetet, för att smöret är slut eller på det dåliga vädret. Och det är precis så det är och så det ska vara.
Själv befinner jag mig inne i plexiglasbubblan. Jag är där, jag är med men ändå inte.
Gränsen mellan mig och resten av världen, mitt skydd, jag behöver det.

Jag vill försöka hitta tillbaka till en känsla av hopp och tillförsikt.
Just nu vacklar jag men jag vill verkligen återfå styrkan att resa mig igen och fortsätta framåt. Fortsätta kämpa, vara det stöd S behöver, vara det stöd mina barn behöver och försöka klara av vardagen och arbetet på bästa sätt.
Det finns liksom inget annat alternativ.