Grön panik och Jenka

Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Läkarbesök avklarat. Ingen ytterligare spridning. Medicinen har effekt. Än så länge. Två månader till nästa röntgen. Jag vet inte om inte om jag ska skratta, gråta eller kräkas. Det blir bara svårare och svårare för varje gång. Hjärtat som rusar så att det värker i bröstkorgen. Munnen snustorr. Kan inte sitta stilla. Känner mig som en galen hund.

Läkaren försöker vara pedagogisk och visa bilderna av senaste PET-CT scanen.

- Det gröna ni ser är så kallade aktiva tumörer, säger han medan programmet visar skikt efter skikt av S kropp.

Jag tror att jag ska få hjärtinfarkt, allt ser plötsligt grönt ut, jag får ingen luft.
Men det är tack och lov inte som jag tror utan det är de där nyanserna som bara ett tränat öga kan urskilja. S tycker att det är mer blått, att läkaren nog sa fel färg. Kanske gult? Eller ljusgrönt? Rosa?

Aaaaahhhhh. Jag vill bara skrika.

Jävla skitcancer. Jag hatar dig. Jag hatar det du gör mot oss och så många andra. Din jävel, ge dig iväg. Låt oss vara. Lämna oss ifred. Din jävel.

Hem. Läxläsning. Middag. Förbereder utvecklingssamtal.
- Har du något du vill ta upp under punkten ”saker att diskutera” frågar jag dottern.
- Aaaa, syslöjden, svarar hon och himlar med ögonen.
Lite längre fram i dokumentet, en tabell med alla ämnen.
Under kolumnen för syslöjden och kategorin ”behöver förbättras” svarar hon: läraren.
Hahaha!

Vi babblar på om skolan och de olika ämnen. På Idrotten får de bland annat lära sig danser ”från Medeltiden”
det är sååååå tråkigt, berättar hon.
- Men vad dansar ni då?
- Typ Jenka och sånt, astråkigt mamma.

Fram med Spotify, sökning på Jenka, sen kör vi runt hela lägenheten till Lill-Babs version och skrattar som galningar. Så skönt. Befriande. Lilleplutt försöker hänga med så gott det går vilket gör det hela ännu roligare.

Vi har två månader till.