UFO åker buss

Novembermörkret härskar och hotet om totalt och "orimligt" snökaos basuneras dagligen och gärna ut i media.

Dagarna kryper fram och tröttheten klamrar sig envetet fast utan minsta tecken på att vilja ge med sig.

På kvällarna tänder vi ljus och försöker ha en stund av kommunikation och närhet mitt i all vardagskaos och stress.

Det går sådär.

I ljusens fladdrande sken ser jag de flottiga avtrycken av den gångna sommarens grimaser mot fönsterrutorna i vardagsrummet. Mina ögon tåras.
Vi var lyckligt ovetande då.
Vi hade fantastiska kvällar. Bland annat på vår stora balkong.
Vi grillade, vi spexade, vi sjöng, vi njöt verkligen av varje stund.

Nu ser jag åter på de flottiga avtrycken, de underbara minnena av den förflutna sommaren.

Jag skådar resterna av våra fantastiska balkonglådor som liksom spökar därute i den pinande novemberkylan.
Som en symbol för allt det vackra som fick ett brutalt slut då i augusti.
Som att någon tryckte på pausknappen. Pausknappen till våra liv.

För allt fick ett omänskligt avslut där i augusti.
När vi fick besked om att tumörerna var tillbaka. Att medicinen inte hjälpte. Att operationen inte lyckats få hejd på cancerhelvetet.

Å som jag hatar dig.
Jävla jävla cancerdjävul.

Fredag. Jag står vid stora vägen och väntar på bussen. Klockan är 06.59. Snön yr. Trafiken dundrar obarmhärtigt förbi.
I mina öron ljuv musik. Springsteen. Racing In The Street.

Min själ ler.
Mitt hjärta slår kullerbyttor.
Mina ögon gråter men mitt hjärta strålar.
Kliver på bussen. I stort sett samma människor. Metro i nävarna.
Vattenpölar runt skorna. Mörka ringar under ögonen. Fredagsmänniskor. Trötta, längtande fredagsmänniskor. Precis som jag. Tänker på Johan. Som inte längre har ont. Som äntligen fått frid. Tänker på Georges och Saras lilla mirakel. Fantastisk uppplevelse, detta att få träffa sitt barn efter så lång väntan. Magiskt. Tänker på S. På oss. På livet.

Musiken som pulserar i mina vener.

Jag är ett UFO som åker buss.
Ett jävligt lyckligt UFO.
Som åker buss.