Tåstrumpor

Kanske är det dags för mig att börja gå hos en psykolog. Eller en samtalsterapeut. Jag behöver förmodligen ytterligare en ventil förutom bloggen. För att sanningen är den att jag inte orkar umgås med vänner eller familj (mamma, syskon) och prata om mina känslor med dem.

Hemskt va?

Min tid går åt att jobba och vara med familjen. Någon energi till annat finns inte. Ska dock försöka komma igång med träningen nästa vecka...

På jobbet är det bara mina chefer som vet om vår situation. Arbetskamraterna har jag inte berättat för. Och det är väldigt skönt att det är så. Jag skulle inte orka med blickar eller frågor om vårt liv. När jag är på jobbet är jag på jobbet. Punkt.

Men jag förstår ju innerst inne att det inte håller i längden.
Jag isolerar mig och det är verkligen inte bra för någon av oss. Samtidigt så funderar jag på om det inte är det som gör att jag orkar.
Men det kan väl aldrig vara sunt. Att stänga av och på?

Sedan tänker jag alla dessa tankar som man har för att slippa göra saker, ta tag i saker som: Vad ska jag prata om? Vad skulle det ge mig? Det förändrar ju inte situationen. O s v.

Första gången jag besökte en psykolog var för många år sedan. Jag var ung och helt vilse i pannkakan. Jag gick bara en gång. Hon hade randiga tåstrumpor i olika kulörer och jag kunde inte tänka på något annat.

- Hur ska jag kunna öppna mig för någon som har tåstrumpor på fötterna? tänkte jag och vips hade jag en fullgod ursäkt för att inte ta tag i mig själv.

Behöver jag säga att det jag tyckte var problem då inte kommer i närheten av det vi går igenom idag?

Sedan så kommer jag att tänka på något en mycket klok kvinna sa till mig för inte så länge sedan.

- Man gör det som fungerar.

Enkelt.

Eller?