Soft söndag

De senaste dagarna har S fått smärtor och hugg ganska snart efter att ha tagit sina dagliga tabletter på morgonen. Mer än vanligt. Vi tror och hoppas att tumörerna får sig ytterligare en rejäl omgång. Medicinen behöver ju tid på sig för att ge maximal effekt. Vi tror att det kan vara därför. Men vi vet inte.
S är ju inte den som beklagar sig i onödan, han säger ingenting men jag ser att han har ont. Vi är oroliga och kommer överens om att ringa läkaren även om det snart är dags för en ny PET-CT.

Framåt dagen lugnar det dock ner sig något och vi går vår favoritpromenad vid vattnet. Äter lunch ute och hoppas att lillen ska somna i vagnen men icke. Här har vi en som inte vill missa något. Trots att han körde igång med sina sånger vid halvsex på morgonen så somnar han inte förrän strax före tre. Det är väl bra jobbat?

Nu sitter vi och pular var och en med sitt, Sades musik strömmar ur högtalarna, lilen snusar i vagnen och allt är så lugnt och skönt. Dottern färdigställer de sista läxorna innan sommarlovet, S löser sommarkrysset med mig bredvid. Jag försöker hjälpa till men det går sådär. Istället njuter jag av stunden, musiken, våra övervuxna balkonglådor där för långa penseer trängs i blåsten.
Min familj. Mina fina.
Kunde stoppa tiden skulle jag göra det nu.