Min kärlek

När vi träffades var jag ensam och trasig. Sårbar och misstänksam, vilsen och skör.
Inte lätt för en man att närma sig någon i detta skick. Men han gjorde det. Han vågade.
Med ett utomjordiskt tålamod, mycket värme och kärlek lyckades han till slut få min tillit.
Trots att det hade gått nästan fyra år sedan min separation från dotterns pappa hade jag fortfarande garden uppe. Minst sagt. Men han var annorlunda.

Jag hade min flicka hos mig varannan vecka. Den veckan hon var hos sin pappa gick åt att försöka överleva saknaden efter henne. Jag tyckte att det var vidrigt, kände mig stympad utan henne. Den veckan jag inte hade henne hos mig arbetade jag som en galning, långa dagar blev det.
Samtidigt som jag fick för mig att plugga på heltid. Något jag fullföljde - i tre och ett halvt års tid kämpade jag med studierna. Och arbetade halvtid för att få det att gå ihop ekonomiskt. Hade jag vetat hur tufft det skulle bli hade jag dock låtit bli.

S och jag träffades på nätet. Ja, för fem år sedan var det fortfarande lite varning på nätdejting. Och jag var nog en av dem som var mest fördomsfull.
Men jag hade inget annat för mig, testade mest för att jag var nyfiken. Och ensam.
Så snickrade jag ihop en presentation till en av dejtingsajterna. Kollade runt lite. Pluggade och kikade. Hade givetvis inget foto utan var helt anonym.

Vågade mig sedermera på en dejt som blev totalt misslyckad. Det var så fruktansvärt pinsamt och krystat så jag tänkte att jag lägger ner detta. Och gjorde så under en tid. Men så fick jag för mig, i brist på annat, att gå in på sidan igen. Och klickade in mig på hans sida.
Han hade inte heller någon bild. Men det han skrev fångade mig. Det var orden han valde, och sättet han använde dem på. Och så var han musikintresserad, vilket jag också är.
Så jag skickade iväg ett litet meddelande om den allra bästa Sade låten enligt mig. Eftersom han nämnde henne på sin sida. Han svarade nästan på en gång. Efter ett tag gick vi över till msn. Fortfarande helt anonyma. Och babblade i närmare fem timmar. Om allt möjligt. Det bara flöt på och det kändes helt naturligt, även om båda var på sin vakt.
Sedan följde en tid av mejlande. Han skickade musik och berättade om sin vardag. Han fick mig att skratta, på riktigt. Han sa att jag gjorde honom glad. Jag blev oerhört intresserad av denna person jag aldrig träffat. Hans texter och hans musik berörde mig. Det var så vackert. Varje morgon var det första jag gjorde att slänga på datorn för att kolla mailen.
Men skadad av den första dejten sköt jag på vår första träff. Jag var redan lite smått förälskad i honom. Samtidigt var jag rädd att verkligheten inte skulle överensstämma med den bild jag hade målat upp av honom, jag ville inte riskera att rasera det, det var så fantastiskt.

Efter ett par månaders ivrigt mejlande om allt mellan himmel och jord gjorde vi så slag i saken. Det var första gången vi såg varandra. Vi gick en långpromenad. Vi rodnade kraftigt båda två. Han stod för pratet, han pratade sig hes, stackaren. Jag lyssnade, svarade på frågor och rodnade. Och undrade hela tiden vad sjutton jag höll på med. Men inom mig kände jag att detta var något speciellt. Och det gjorde han också, har vi kommit fram till senare.
Jag minns ett meil hans skrev efter det som fick mig att tappa andan. Jag printade ut det och hade det i fickan på arbetskläderna. Jag tog upp det och läste flera gånger om dagen och kunde inte tro mina ögon. Så fint. Så äkta. Jag smälte. Det var för bra för att vara sant. Det går inte finna äkta kärlek på nätet. Speciellt inte efter att bara ha dejtat två personer. Sådant händer bara i filmer.