Kaksmulor

Så länge jag kan minnas har min dröm varit att bli vuxen fort och bilda en egen familj.

Nu menar jag inte prinsessdrömmen med gräddbakelsebröllop, vita duvor, solnedgångar och vattenfall. Men om att träffa den stora kärleken, kunna få barn tillsammans och leva lyckligt i alla våra dagar. Jag hade så bråttom med att bli vuxen och trodde att allt skulle bli enklare bara jag fick bestämma själv. Ack vad jag bedrog mig.

När jag fyllde 18 hade jag en fast anställning och hyrde en trerumslägenhet (!) i andrahand. Där satt jag ensam efter arbetsdagens slut och åt Ballerinakex till middag framför TV:n. Jag minns hur jag försökte känna att det här är ju coolt, jag gör som jag vill, jag äger.
Not.
Som jag saknade min familj, som jag saknade någon att dela livet med. Och vad trist det var att ta hand om alla kaksmulorna i soffan själv.

När förhållandet med min dotters pappa sedermera kraschade var jag förtvivlad. Och när dottern sedan började bo växelvis hos oss varannan vecka trodde jag att jag skulle bli tokig. Saknaden efter henne de veckorna hon var hos pappa var fruktansvärd. Jag kände mig stympad.

Eftersom jag är skilsmässobarn själv så kämpade jag länge, alldeles för länge för att försöka rädda förhållandet med hennes pappa.

Trots att vi har haft det såhär i många år, med växelvist boende alltså, får jag fortfarande lite separationsångest när vi skiljs åt. Jag går faktiskt miste om halva hennes uppväxt, precis som hennes pappa. Nu spelar dottern och jag Wordfeud och smsar  till varandra ganska mycket, vi är tillsammans lite ändå, fast inte på samma ställe. Och jag kan bli sådär fånig och få för mig att måla hennes naglar samma dag som hon åker, så att jag är med henne ändå på något sätt.

Jag hade turen och ynnesten att träffa mitt livs stora kärlek i S och tillsammans med honom få ytterligare en underbar unge. Nu var vi plötsligt fyra i familjen, ja, tre varannan vecka men ändå en ”riktig” familj. När S låg inlagd på sjukhus i höstas och dottern var hos sin pappa så slog det mig. Familjen splittras igen, denna gång pga. en hemsk sjukdom och inte därför att två vuxna människor inte kommer överens eller passar ihop.
Lillen och jag var ensamma, utan S och dottern. 

Om någon för säg tjugo år sedan sagt till mig hur livet skulle bli hade jag förmodligen blivit ledsen och rädd. Kanske tänkt att jag aldrig skulle klara det.
Men det har jag gjort. Hittills vill säga.

Och när ska jag sluta vara så fyrkantig och köra med begrepp som ”riktig familj”? Vad är det?
Precis just nu gör jag det, nu när jag ser vad jag skriver.
Vi är en familj. Punkt.  (Ett Ranelidskt Herrrrrrrrrrrregud här)

S har någon gång sagt att han är så ledsen för det som är, att jag skulle träffa just honom och få mitt liv förstört.
Älskade S. Jag skulle välja dig gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång.