Monstret

Vår treåring har börjat prata om monster mer och mer. Han vill att vi ska tända lampor och vill att vi följer med in i andra rum då det kan finnas monster. Monster som kan äta upp en.

– Nej lillen, det är ingen fara, det finns inga monster, säger vi övertygande.

 Men som vi alla vet så går det inte att lura barn. Barn vet och känner. För visst fan finns det monster. I vår familj heter monstret cancer och har bosatt sig i pappas mage. Monstret gör pappa illa. Monstret gör pappa trött. Monstret gör oss alla illa och ledsna. Rädda och förtvivlade. Monstret.

Tiden rinner iväg. Det är vi alla alltför smärtsamt medvetna om. Varje dag, varje minut är dyrbar. Jag tänker på det hela tiden. Jag tänker också på det som andra människor som varit med om detta säger till mig, att ta vara på tiden, att inte tänka på framtiden utan ta tillvara på det som sker här och nu. Jag fattar. Men hur sjutton ska jag kunna förhålla mig till det som är här och nu när allt det är en enda lång plåga? Vad är det jag ska ta tillvara på nu? Sjukdomen är så fruktansvärd så att S och jag inte ens kan prata med varandra på ett normalt sätt. Vi försöker, det ska gudarna veta. Men de sömnlösa och plågsamma nätterna - och dagarna, tar ut sin rätt. Sjukdomen styr och vi försöker verkligen göra det bästa av varje dag. Sjukdomen tar större och större plats för varje dag som går. Samtidigt försöker S att vara så delaktig det går i vardagen. Det är ren och skär tortyr att bevittna det han går igenom. Och märk väl att jag skriver så utan att vara den som går igenom det fysiskt. Det är han som gör det. Det är han som har monstret inom sig. Och inget av det jag upplever som utomstående kommer ens i närheten av det som han upplever och känner. Min rädsla att förlora honom, att fortsätta ensam kontra hans rädsla att förlora oss, att möta döden – ensam.