Vänta på mig

Lugn och fin nu. Andas. Andas.

Jag upprepar detta i mitt huvud så ofta jag kan. Eller kommer ihåg. När jag blir påmind om det. Så fort jag känner mig lite halvgalen och när jag känner den där klon som griper tag i mitt hjärta och klämmer åt. Hårt. Som gör att det gör ont och att det känns som att det är svårt att andas.

Jag går inte, jag rusar fram, tar jättekliv som gör det svårt för lillen att hänga med.

– Mamma, vänta, vänta på mig, ropar han.

Så saktar jag ned och låter honom ta mig med i hans värld. Och vi tittar på en skalbagge som kryper över vägen.  Eller en mördarsnigel som äter upp en annan snigel. Eller kaniner som sitter och smaskar gräs.

Och så andas jag.