Något roligt?

Vi sitter i en taxi på väg mot Radiumhemmet. Himlen är så där overkligt blå. Luften är varm. S sitter bredvid chauffören och jag bakom S. Ur högtalarna strömmar Jakob Hellmans ”Hon har ett sätt” En gladlåt, alla kategorier. Ena benet rycker i takt med musiken trots att resten av kroppen signalerar fara. S sträcker ut sin hand mot mig. Jag tar tag i den och känner värmen strömma emot mig. Fantastiskt. Surrealistiskt. Och så förjävla sorgligt.  Än mer overkligt blir det inne hos läkaren. Hon frågar om S har hunnit göra något roligt den senaste tiden, (förutom att vara allvarligt sjuk.) Sedan stämmer hon av de senaste provresultaten. Levern hänger med och gör det den ska, än så länge. Hon klämmer och känner på tumörerna. Läkaren ger ett barskt intryck. Hon kollar gärna in i datorskärmen och "letar" efter saker samtidigt som hon muttrar. Det är svårt att höra vad hon säger och obehagligt att behöva titta in i hennes ryggtavla.
Men så vänder hon sig om, möter våra blickar, lyssnar på det vi säger. Och både S och jag förstår att detta är väldigt jobbigt även för en gammal och luttrad onkolog.
Detta att inte kunna göra något alls åt situationen.