En stund, en konsert och en enkät

   – Pappa ska bara vara ensam en stund. Sen kommer vi hem till pappa.

Den lille upprepar detta så gott som varje morgon då vi lämnar hemmet för jobb och dagis. Han tänker på sin pappa, att pappa är ensam och vill gärna ge honom en puss och en kram innan vi går hemifrån. Det får han, om pappa inte redan somnat om.  

Det första den lille gör när vi kommer hem är att sätta sig på golvet och ropa på pappa så att han kan hjälpa till med jacka, skor, handtvätt, risifrutti och sätta på en film. Gärna något med dinosaurier. Pappa svarar och kommer och fixar. Då är allt som det ska. Då är den lille lugn.

 

Imorgon tar jag med stora tjejen på konsert. Coldplay på Stadion. Ryser bara jag tänker på det. Hoppas på fint väder och en lika fantastisk måne som ikväll. Sedan får musiken sköta resten.

Och till sist, ska sjukvården blogga och facebooka? Gå gärna in och läs och tyck till. Här.

Natti

Undrar

Jag var på biblioteket i veckan och lånade tre böcker om barn och sorg. De är skrivna av en norsk psykolog som heter Atle Dyregrov. Jag har läst färdigt den första boken och är redo att ta mig an nästa.

Det finns en uppsjö böcker om sorg och krishantering. Om barns sorg, om barns saknad, om barns reaktioner. Men det verkar knappt finnas några böcker som riktar sig till mindre barn, som är skrivna för mindre barn om just dessa frågor. Jag har inte lyckats hitta så många. Om de finns så tar jag tacksamt emot tips.  Jag lånade hem Adjö Herr Muffin, men min treåring fångades inte av berättelsen och det slutade med att jag läste den själv. Jag tycker att det är en väldigt fin och sorglig berättelse men tror att lite större barn kan ha behållning av den. Min son är för liten, han orkade inte hela vägen och han älskar verkligen när vi läser för honom och hämtar bok efter bok efter bok…

Undrar om det finns en anledning till att det inte finns böcker om sorg som riktar sig till små barn. Eller om det bara slumpat sig så att det råder brist på just den typen av böcker?
Sitter i köket och skriver, som vanligt. På bordet står lillens dinosaurier uppradade och tittar på mig. Känns tryggt.

 

Ikväll tänder jag ett ljus för Elisabeth och hennes familj.

Låt det bli snart

Ledsen. Så många som kämpar mot cancerhelvetet. Kristian.Elisabeth. Snorpans mamma. Kajsa. Åsa. Karin.Helene.Emma.Tali.Helena. Vi. Och så många många fler. Tänk om vi skulle få vara med den dagen man löser cancergåtan, den dagen man vet hur man behandlar spridd cancer. Den dagen vi kan spöa skiten ur cancermonstret en gång för alla. Tänk.

Låt det bli snart. Snälla, låt det bli snart.

Skogen

"Jag tror att du behöver ta dig ut i skogen och skrika, slå nävarna mot en trädstam eller något och bara skrika"

 

                                                                                                                 Jag var hos kuratorn idag…

Molnet

Vi ligger kvar i sängen hela dagen. Glider in och ut ur sömnen. Tiden känns oväsentlig. Ur högtalarna strömmar Chet Bakers musik, vi blir vaggade, nästan hypnotiserade. Speciellt jag som inte lyssnar på den sortens musik i vanliga fall. Det känns som en dröm. Som att ligga och sväva i ett moln, högt ovanför allt och alla och långsamt inse vad som är viktigt, vad som betyder något. Och vi vill inte röra oss av rädsla för att det ska ta slut. Det får aldrig ta slut.

                                                                                                                    ”En dag för länge sedan…”