Tanter i paradiset

Behöver jag säga att det var helt fantastiskt?

 

Dottern och jag åker in till stan för att äta något innan kvällens stora händelse.

Vi sätter oss på en uteservering mitt i city och hamnar bredvid två franska par. Tydligen känner de inte varandra sedan tidigare. Medan vi väntar på att få beställa, vilket tar evigheter, hör vi hur de tipsar varandra om olika saker. Vi förstår långt ifrån allt men tillräckligt för att få ett hum.

Så kommer maten, som är helt ok inte mer. Vi babblar på om lite av varje, mest om hur det känns att börja skolan igen, hur det är att gå i sjuan. Vi pratar om hur det var när det bara var vi två, innan S och lillen. Biggan och Boijan uppenbarar sig och bryter då och då in i vår konversation med höga utrop och stora rörelser. Men inte så ofta som förr då de hörs lite för väl enligt dottern som numer är väldigt noga med att undvika att andra ser eller hör tanterna.  

 

Nåväl, vi äter upp och lyckas efter många försök att få kontakt med en servitör  för att be om notan. Dottern går på toaletten. Det är kö. Dottern kommer tillbaka. Klockan tickar. Jag försöker få ögonkontakt med någon av serveringspersonalen. Omöjligt. Jag går på toaletten och på vägen tillbaka ber jag än en gång om att få betala. Tick. Tack. Tick. Tack.

Vi reser på oss, går förbi baren och kassan, det går alltså inte att ta sig ut från restaurangen på något annat sätt. Ingen bryr sig. Ingen möter våra blickar. Vi går.

Mot Stadion. Vi har tyvärr ståplatser, efter ett par timmars väntan protesterar min rygg och dotterns ben. Väntar, väntar. Kvart över nio går Coldplay på. Och hela arenan fullkomligt exploderar.

Var det någon som nämnde en stel rygg och värkande ben? Biggan och Boijan slänger kryckorna, skuffar undan rullatorn och gör åttor med höfterna.

Vi sjunger, dansar, applåderar och hoppar. Det regnar konfetti, det skickas ut jätteballonger, det är fyrverkerier, en magisk ljusshow och en helt underbar konsert. Masspsykos.   Armbanden i olika färger som delades ut vid ingången lyser i mörkret. Där står vi dottern och jag sida vid sida, tillsammans med 33000 till på Stadion och bara njuter.

 På vägen hem får jag en kram av min fina.

   – Tack mamma, det här var en av de bästa dagarna i hela mitt liv.

Det känns så skönt att få höra sådant, det värmer hjärtat. Mitt i natten sitter vi så i köket och äter upp lillens korvar med bröd. S kommer upp för att höra om kvällen. Dottern säger att detta är den bästa konserten hon någonsin varit på. Sedan fnissar hon när hon kommer på att hon bara varit på en tidigare, LMFAO på grönan i våras. 

Imorse var det en rödögd tjej som åkte till skolan iklädd Coldplaytisha samt armbandet från konserten. Hon tycker att det är tråkigt att den inte lyser längre.

 

 

 

 

 

Låten ”Paradise” spelades två gånger under kvällen, den andra för sändas under en ”cancergala” i amerikansk TV.  Stand up to cancer

En stund, en konsert och en enkät

   – Pappa ska bara vara ensam en stund. Sen kommer vi hem till pappa.

Den lille upprepar detta så gott som varje morgon då vi lämnar hemmet för jobb och dagis. Han tänker på sin pappa, att pappa är ensam och vill gärna ge honom en puss och en kram innan vi går hemifrån. Det får han, om pappa inte redan somnat om.  

Det första den lille gör när vi kommer hem är att sätta sig på golvet och ropa på pappa så att han kan hjälpa till med jacka, skor, handtvätt, risifrutti och sätta på en film. Gärna något med dinosaurier. Pappa svarar och kommer och fixar. Då är allt som det ska. Då är den lille lugn.

 

Imorgon tar jag med stora tjejen på konsert. Coldplay på Stadion. Ryser bara jag tänker på det. Hoppas på fint väder och en lika fantastisk måne som ikväll. Sedan får musiken sköta resten.

Och till sist, ska sjukvården blogga och facebooka? Gå gärna in och läs och tyck till. Här.

Natti

Undrar

Jag var på biblioteket i veckan och lånade tre böcker om barn och sorg. De är skrivna av en norsk psykolog som heter Atle Dyregrov. Jag har läst färdigt den första boken och är redo att ta mig an nästa.

Det finns en uppsjö böcker om sorg och krishantering. Om barns sorg, om barns saknad, om barns reaktioner. Men det verkar knappt finnas några böcker som riktar sig till mindre barn, som är skrivna för mindre barn om just dessa frågor. Jag har inte lyckats hitta så många. Om de finns så tar jag tacksamt emot tips.  Jag lånade hem Adjö Herr Muffin, men min treåring fångades inte av berättelsen och det slutade med att jag läste den själv. Jag tycker att det är en väldigt fin och sorglig berättelse men tror att lite större barn kan ha behållning av den. Min son är för liten, han orkade inte hela vägen och han älskar verkligen när vi läser för honom och hämtar bok efter bok efter bok…

Undrar om det finns en anledning till att det inte finns böcker om sorg som riktar sig till små barn. Eller om det bara slumpat sig så att det råder brist på just den typen av böcker?
Sitter i köket och skriver, som vanligt. På bordet står lillens dinosaurier uppradade och tittar på mig. Känns tryggt.

 

Ikväll tänder jag ett ljus för Elisabeth och hennes familj.

Låt det bli snart

Ledsen. Så många som kämpar mot cancerhelvetet. Kristian.Elisabeth. Snorpans mamma. Kajsa. Åsa. Karin.Helene.Emma.Tali.Helena. Vi. Och så många många fler. Tänk om vi skulle få vara med den dagen man löser cancergåtan, den dagen man vet hur man behandlar spridd cancer. Den dagen vi kan spöa skiten ur cancermonstret en gång för alla. Tänk.

Låt det bli snart. Snälla, låt det bli snart.

Skogen

"Jag tror att du behöver ta dig ut i skogen och skrika, slå nävarna mot en trädstam eller något och bara skrika"

 

                                                                                                                 Jag var hos kuratorn idag…