Tack hjärtat

Dottern kom med blommor till sin mamma och sin S. Tack finaste unge !

Rullgardiner

Nej. Ingen mer läsning om barn och sorg och kriser och statistik och terapi och död. Jag mäktade med en av böckerna och det räckte mer än väl. Resten får vänta.
Tillbaka till biblioteket med böckerna.  

Nu måste jag få ösa ur mig lite om hur jag upplever vår omgivning och en del vänner. 

Det finns de som dragit ned rullgardinen helt inför det faktum att S är sjuk. Och inte nyligen utan för rätt så länge sedan. Människor som jag hört fantastiska saker om, som jag träffat, som jag tycker om, respekterar och som betyder mycket för min man. Min man försvarar dem och säger att det inte är för att de inte bryr sig utan för att det är deras sätt att hantera situationen. Det är svårt för dem.

 Det är svårt för dem...

                                                                  

Jag har vänner som skickar gulliga sms då och då. Inte mer. Vänner som jag betraktar som nära. Sedan finns de som jag inte trodde brydde sig så mycket som visat sig vara fantastiska. De släpper inte taget. Vad jag har förstått är detta rätt så vanligt, att man får en helt ny syn på vänskap och att det när det verkligen gäller visar sig vilka som är att räkna med.

Jag måste bara berätta om en av mina vänner som när vi råkar på varandra av en slump häromdagen, är mycket intresserad av att höra hur vi har det nuförtiden. Så jag berättar. Hon ställer en massa frågor. Jag svarar. Det resulterar i att jag får trösta henne för att hon tycker att det är så fruktansvärt och sorgligt. Men bäst av allt är ändå kommentaren till varför hon aldrig hör av sig.

 –       Jag gör det av respekt för dig. Du har en sådan stark integritet.  Jag vill inte störa. Jag vill inte tränga mig på.

Sedan har vi de som då och då kommer och hälsar på, men bara om vi ber dem, och som trots det inte klarar av att ta in att S är mycket sjuk. Trots att han berättar om läget, om tumörer som växer, om tiden som rinner iväg, så får han till svar

 

–    Men du ser ju så frisk ut.

Fågeln

Det är tidigt på morgonen, för ungefär en vecka sedan. Jag tassar ut till köket och sätter mig vid datorn en stund innan jag väcker den lille. I ögonvrån ser jag hur en fågel flyger i hög fart rakt mot huset. En stark duns hörs och fågeln faller död ner på gräsmattan. En man som går på gångvägen utanför vänder sig om när han hör smällen, så högt låter det.

På väg till dagis tittar vi på fågeln, lillen och jag. Jag berättar att den krockade med huset. Att fågeln är död. Fågeln känner ingenting. Den kan inte flyga, den kan inte äta, den kan inte göra något mer, den är död. Lillen tittar intresserat på den döda fågeln, som är en skogsduva, och så upprepar han att fågeln är död. Jag tittar upp mot fönstret flera våningar upp och ser märket efter krocken, avtrycket efter den stackars skogsduvan. En liten dunig fjäder sitter faktiskt kvar på fönsterrutan en våning över oss. Tänk om den hade flugit in i vårt fönster?

När vi kommer hem på eftermiddagen vill lillen gå och titta på den döda fågeln.

   – Den kan inte flyga mamma, den är död, den krockade med huset. Den är död.

Fågeln försvinner efter ett tag men fortfarande pratar han om den varje gång vi går förbi platsen.

Lördag

Tårar. Dinosaurier. Kräkpåsar. Piggelin. Utmattning. Stand up comedy. Hosta. Kanelbullar. Mediciner. Gummistövlar. Stödstrumpor.  Kramar. Skratt. Och tårar.

Tanter i paradiset

Behöver jag säga att det var helt fantastiskt?

 

Dottern och jag åker in till stan för att äta något innan kvällens stora händelse.

Vi sätter oss på en uteservering mitt i city och hamnar bredvid två franska par. Tydligen känner de inte varandra sedan tidigare. Medan vi väntar på att få beställa, vilket tar evigheter, hör vi hur de tipsar varandra om olika saker. Vi förstår långt ifrån allt men tillräckligt för att få ett hum.

Så kommer maten, som är helt ok inte mer. Vi babblar på om lite av varje, mest om hur det känns att börja skolan igen, hur det är att gå i sjuan. Vi pratar om hur det var när det bara var vi två, innan S och lillen. Biggan och Boijan uppenbarar sig och bryter då och då in i vår konversation med höga utrop och stora rörelser. Men inte så ofta som förr då de hörs lite för väl enligt dottern som numer är väldigt noga med att undvika att andra ser eller hör tanterna.  

 

Nåväl, vi äter upp och lyckas efter många försök att få kontakt med en servitör  för att be om notan. Dottern går på toaletten. Det är kö. Dottern kommer tillbaka. Klockan tickar. Jag försöker få ögonkontakt med någon av serveringspersonalen. Omöjligt. Jag går på toaletten och på vägen tillbaka ber jag än en gång om att få betala. Tick. Tack. Tick. Tack.

Vi reser på oss, går förbi baren och kassan, det går alltså inte att ta sig ut från restaurangen på något annat sätt. Ingen bryr sig. Ingen möter våra blickar. Vi går.

Mot Stadion. Vi har tyvärr ståplatser, efter ett par timmars väntan protesterar min rygg och dotterns ben. Väntar, väntar. Kvart över nio går Coldplay på. Och hela arenan fullkomligt exploderar.

Var det någon som nämnde en stel rygg och värkande ben? Biggan och Boijan slänger kryckorna, skuffar undan rullatorn och gör åttor med höfterna.

Vi sjunger, dansar, applåderar och hoppar. Det regnar konfetti, det skickas ut jätteballonger, det är fyrverkerier, en magisk ljusshow och en helt underbar konsert. Masspsykos.   Armbanden i olika färger som delades ut vid ingången lyser i mörkret. Där står vi dottern och jag sida vid sida, tillsammans med 33000 till på Stadion och bara njuter.

 På vägen hem får jag en kram av min fina.

   – Tack mamma, det här var en av de bästa dagarna i hela mitt liv.

Det känns så skönt att få höra sådant, det värmer hjärtat. Mitt i natten sitter vi så i köket och äter upp lillens korvar med bröd. S kommer upp för att höra om kvällen. Dottern säger att detta är den bästa konserten hon någonsin varit på. Sedan fnissar hon när hon kommer på att hon bara varit på en tidigare, LMFAO på grönan i våras. 

Imorse var det en rödögd tjej som åkte till skolan iklädd Coldplaytisha samt armbandet från konserten. Hon tycker att det är tråkigt att den inte lyser längre.

 

 

 

 

 

Låten ”Paradise” spelades två gånger under kvällen, den andra för sändas under en ”cancergala” i amerikansk TV.  Stand up to cancer