En dum, dum knöl

Lillen saktar in framför ytterdörren, tittar upp mot mig och frågar

     – Vem är därinne nu mamma?

     – Ingen är därinne, svarar jag. Bara du och jag är hemma nu.  Detta utspelar sig flera dagar i rad. Han frågar som för att förhöra sig om att det som har hänt verkligen hänt. Som för att dubbelkolla att pappa är borta, på riktigt. Nu har han slutat med det. Han vet att det inte är någon hemma. Han vet att pappa är en stjärna eller kanske ett moln på himlen. Han frågar inte efter pappa, eller pappas saker. Däremot vill han gärna prata om det som hänt.

   – Fy på dumma, dumma knölen! utbrister han ibland.  Han frågar också om det är så att jag har en dum, dum knöl i magen. Jag svarar nej. Så går han laget runt. Har storasyster en dum knöl i magen? Mormor? Morfar? Faster? Dagisfröken? Kusiner? Han själv?

 Ok, ingen har en dum, dum knöl i magen. Då kollar vi på Bamse. Eller Roboten Rob. Eller Pippi på de sju haven.   Så pussar han på kortet av pappa som vi har på köksbordet, oftast med ett tänt ljus bredvid.

  – Pappa var frisk då, pappa kunde vara kvar hos oss då. Pappa hade inte en dum, dum knöl i magen där. Pappa hade inte ont, säger den lille och ställer tillbaka pappas foto.  

Att veta

Jag är här. Jag är fortfarande jag. Jag andas, känner, jobbar, sover, tänker, ja till och med skrattar ibland.  Sorgen river mitt hjärta varje sekund men jag klarar av det.

I´m still standing.

Jag har lärt mig så mycket under veckorna som gått. Nu vet jag till exempel hur det känns att få ”tyvärrdetfinnsingetmervikangöra” beskedet. Jag fick det telefonledes då S var för svag för att ta sig, och mig, till sjukhuset. Jag vet också hur det känns att leverera det beskedet till sin döende kärlek. Att uttala orden. Jag vet hur det känns att knappa in ett dikterat sms till de närmsta vännerna, ett ”nuärdetfankörtpåriktigtmeddelande”. Jag vet också hur det känns att steka falukorv till sina barn direkt efter detta. Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek ta sina sista andetag. Jag vet också hur det känns att inte klara av att städa bort sin kärleks saker. Kontaktlinserna i badrumsskåpet. Tofflorna. Tandborsten. Jackan. Skorna. Ryggsäcken. Jag har fortfarande hans mobil på laddning. Jag väntar fortfarande på att det ska komma ett sms från honom. Även om jag vet det jag vet.

Jag vet också hur det känns att förbereda barnen inför det sista avskedet. Och att se sin kärlek bli hämtad och körd till bårhuset, det vet jag också hur det känns. Att sitta på begravningsbyrån och bläddra i pärmar med olika kistor, blommor och urnor. Bläddra, bläddra. Välja, välja.  När jag kom till avdelningen för barnkistor sa min kropp ifrån ordentligt. Det var liksom lite för mycket.

Det tillsammans med tre år av sorg, ovisshet samt ett kastande mellan hopp och förtvivlan sätter sina spår. Nu vet jag det jag inte visste tidigare.Tillsammans med det jag redan visste. Och fy satan vad ont det gör.

 

Jag ligger tätt intill. Han tar så sina sista andetag.

Och han är fri. Det är ett mycket lugnt och fridfullt ögonblick.

   –       Flyg mitt hjärta, flyg.

 Min älskling har inte längre ont.

 

Tack hjärtat

Dottern kom med blommor till sin mamma och sin S. Tack finaste unge !

Rullgardiner

Nej. Ingen mer läsning om barn och sorg och kriser och statistik och terapi och död. Jag mäktade med en av böckerna och det räckte mer än väl. Resten får vänta.
Tillbaka till biblioteket med böckerna.  

Nu måste jag få ösa ur mig lite om hur jag upplever vår omgivning och en del vänner. 

Det finns de som dragit ned rullgardinen helt inför det faktum att S är sjuk. Och inte nyligen utan för rätt så länge sedan. Människor som jag hört fantastiska saker om, som jag träffat, som jag tycker om, respekterar och som betyder mycket för min man. Min man försvarar dem och säger att det inte är för att de inte bryr sig utan för att det är deras sätt att hantera situationen. Det är svårt för dem.

 Det är svårt för dem...

                                                                  

Jag har vänner som skickar gulliga sms då och då. Inte mer. Vänner som jag betraktar som nära. Sedan finns de som jag inte trodde brydde sig så mycket som visat sig vara fantastiska. De släpper inte taget. Vad jag har förstått är detta rätt så vanligt, att man får en helt ny syn på vänskap och att det när det verkligen gäller visar sig vilka som är att räkna med.

Jag måste bara berätta om en av mina vänner som när vi råkar på varandra av en slump häromdagen, är mycket intresserad av att höra hur vi har det nuförtiden. Så jag berättar. Hon ställer en massa frågor. Jag svarar. Det resulterar i att jag får trösta henne för att hon tycker att det är så fruktansvärt och sorgligt. Men bäst av allt är ändå kommentaren till varför hon aldrig hör av sig.

 –       Jag gör det av respekt för dig. Du har en sådan stark integritet.  Jag vill inte störa. Jag vill inte tränga mig på.

Sedan har vi de som då och då kommer och hälsar på, men bara om vi ber dem, och som trots det inte klarar av att ta in att S är mycket sjuk. Trots att han berättar om läget, om tumörer som växer, om tiden som rinner iväg, så får han till svar

 

–    Men du ser ju så frisk ut.