Saknad

”Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, så saknar jag dig…”

                                                                                                        

                                                                                                               Ulf Lundell    

Pappaburken

Hej Älskling.

Det är en gnistrande vacker höstdag. Borde ta mig ut och andas in den friska luften, kanske hoppa i lövhögar med lillen, njuta av det underbara ljuset och alla fantastiska färger.  Istället tar jag mig an vår balkong. Rullar ihop de lätt fuktiga mattorna. Tar ned balkonglådorna med the remains av vår sommar. Flyttar undan möblerna. Stolen du satt i för några veckor sedan och pratade om svampplockning och en dag i skogen. Du satt där och njöt av att känna blåsten mot din kropp och solens strålar. Jag tänker på det samtidigt som jag packar ihop rubbet. Sedan ned till källarförrådet med lillen i hasorna. Hittar din gamla O´boy burk fylld med indianer och cowboys. Figurer i plast, oftast till häst i alla möjliga variationer. Minns du hur vi pratade om hur pk det  egentligen skulle vara att ge lillen cowboys och indianer att leka med? Hursomhelst. Lillen fick O´boy-burken. Lycka. Hoppas du såg hans stora förväntansfulla ögon. Jag sa att detta var saker som du sparat till honom. Han gick omkring med burken i flera timmar. Han tar med sig den vart han än går. Han plockar ur och sedan i igen. Pappaburken.

En dum, dum knöl

Lillen saktar in framför ytterdörren, tittar upp mot mig och frågar

     – Vem är därinne nu mamma?

     – Ingen är därinne, svarar jag. Bara du och jag är hemma nu.  Detta utspelar sig flera dagar i rad. Han frågar som för att förhöra sig om att det som har hänt verkligen hänt. Som för att dubbelkolla att pappa är borta, på riktigt. Nu har han slutat med det. Han vet att det inte är någon hemma. Han vet att pappa är en stjärna eller kanske ett moln på himlen. Han frågar inte efter pappa, eller pappas saker. Däremot vill han gärna prata om det som hänt.

   – Fy på dumma, dumma knölen! utbrister han ibland.  Han frågar också om det är så att jag har en dum, dum knöl i magen. Jag svarar nej. Så går han laget runt. Har storasyster en dum knöl i magen? Mormor? Morfar? Faster? Dagisfröken? Kusiner? Han själv?

 Ok, ingen har en dum, dum knöl i magen. Då kollar vi på Bamse. Eller Roboten Rob. Eller Pippi på de sju haven.   Så pussar han på kortet av pappa som vi har på köksbordet, oftast med ett tänt ljus bredvid.

  – Pappa var frisk då, pappa kunde vara kvar hos oss då. Pappa hade inte en dum, dum knöl i magen där. Pappa hade inte ont, säger den lille och ställer tillbaka pappas foto.  

Att veta

Jag är här. Jag är fortfarande jag. Jag andas, känner, jobbar, sover, tänker, ja till och med skrattar ibland.  Sorgen river mitt hjärta varje sekund men jag klarar av det.

I´m still standing.

Jag har lärt mig så mycket under veckorna som gått. Nu vet jag till exempel hur det känns att få ”tyvärrdetfinnsingetmervikangöra” beskedet. Jag fick det telefonledes då S var för svag för att ta sig, och mig, till sjukhuset. Jag vet också hur det känns att leverera det beskedet till sin döende kärlek. Att uttala orden. Jag vet hur det känns att knappa in ett dikterat sms till de närmsta vännerna, ett ”nuärdetfankörtpåriktigtmeddelande”. Jag vet också hur det känns att steka falukorv till sina barn direkt efter detta. Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek ta sina sista andetag. Jag vet också hur det känns att inte klara av att städa bort sin kärleks saker. Kontaktlinserna i badrumsskåpet. Tofflorna. Tandborsten. Jackan. Skorna. Ryggsäcken. Jag har fortfarande hans mobil på laddning. Jag väntar fortfarande på att det ska komma ett sms från honom. Även om jag vet det jag vet.

Jag vet också hur det känns att förbereda barnen inför det sista avskedet. Och att se sin kärlek bli hämtad och körd till bårhuset, det vet jag också hur det känns. Att sitta på begravningsbyrån och bläddra i pärmar med olika kistor, blommor och urnor. Bläddra, bläddra. Välja, välja.  När jag kom till avdelningen för barnkistor sa min kropp ifrån ordentligt. Det var liksom lite för mycket.

Det tillsammans med tre år av sorg, ovisshet samt ett kastande mellan hopp och förtvivlan sätter sina spår. Nu vet jag det jag inte visste tidigare.Tillsammans med det jag redan visste. Och fy satan vad ont det gör.

 

Jag ligger tätt intill. Han tar så sina sista andetag.

Och han är fri. Det är ett mycket lugnt och fridfullt ögonblick.

   –       Flyg mitt hjärta, flyg.

 Min älskling har inte längre ont.