Han har ägnat många timmar åt att gå igenom den enorma mängden foton vi har samlat på oss under åren, mycket tack vare att S gärna fotar och har kameran med sig överallt, och valt ut de bästa till böckerna.
Häromkvällen satt vi och pratade i köket och kom in på hur många bilder vi har och hur svårt det är att ta bort de som är mindre bra eller suddiga.
Det är ju fortfarande minnen, om än suddiga…
– Jag tänker på hur ni kommer att titta i böckerna och minnas sedan när jag inte längre är kvar hos er, säger han med tårar i ögonen.
En del slängdes, en annan hamnar snart hos Myrorna. Jackor gavs bort till vänner, så även byxor, skjortor och tröjor.
Tröjan han hade på sig första gången vi träffades är gammal och trasig men det är inte förrän nu den rensas bort.
Han vill få bort allt som han inte längre kan använda.
– Jag blir bara ledsen när jag provar mina kläder, jag är en spillra.
Och då ska ni veta att han förmodligen är den mest organiserade människan jag känner.
Vi pratar om detta.
Han berättar återigen att han och hans syster tidigare tagit hand om två dödsbon tillsammans.
Och lovade då varandra att inte lämna efter sig det de blev tvungna att ta itu med.
Åh jag ryser.
SvaraRaderaFörstår honom.
Men det känns så sorgligt att behöva ordna för sig själv, alldeles för tidigt.
Kram på er!
Stor styrkekram <3
SvaraRaderaÄn har jag en stor chans att överleva min cancer men såna tankar har jag med.
Skulle önska att Johan hade gjort som S. Johan orkade inte bry sig alls om praktiska saker. Lite tråkigt för barnen så här i efterhand.
SvaraRaderaKram Nina