"Jag tar nästa båt"

Vi beställer slutligen sjukhussängen. Det är svårt för S att komma i och ur sängen, hans tunna och svaga kropp har inga muskler kvar. Bröstkorgen och buken är öm av tumörerna. Han inser att sjukhussängen är ett måste, trots att han tackat nej under en längre tid.

Det ringer på mobilen, S mobil. Han kommer inte ihåg hur man gör när man svarar. Jag är obekant med den modellen och klarar inte heller av att svara. Det ringer flera gånger. Fan. Snacka om stressade människor…

Efter en stund kommer vi på hur man gör. Då är mobilen tyst, såklart.

Han är så tunn min älskling. Huden på de svullna benen är skör, jag måste vara väldigt försiktig när jag hjälper till att få på och av stödstrumporna så att jag inte river eller orsakar sår på huden. Läkaren betonar vikten av försiktiga rörelser i allt så att vi minskar risken för skador och sår. S är extremt infektionskänslig.

Jag sitter en stund vid hans säng och drar handen över hans svullna fötter, de är stora som Skogaholmslimpor. Han tycker om beröringen och somnar. Innan han somnar talar han återigen om hur mycket han älskar mig, hur mycket jag betyder. 

Jag önskar så att han kan få må bra, några dagar åtminstone, för att få vila lite. Få tid för återhämtning.

Men nej, monstret bara lägger på problem efter problem, det blir bara värre och värre hela tiden.

Efter ännu en jobbig natt med hosta, smärta, tårar och blod sitter vi tillsammans i köket och äter frukost. S kämpar med att få ned medicinerna tillsammans med lite yoghurt. Jag gör lite av lillens gröt till honom för att se om den går ner.

  – Det är som att jag måste lära mig att dricka och äta varje gång jag gör det. Att tugga, att svälja, att göra det.

Vi väntar på en sjukgymnast som är lymfterapeut. S vill bara att hon ska komma så att hon kan gå igen, få det avklarat. Lite så.

Jag föreslår en stund på balkongen. S tycker mycket om det. Han sitter där ett bra tag. Det är en vacker höstdag, lite kyligare luft men soligt. S pratar om en dag i skogen, plockandes kantareller. Det tycker han mycket om, att vistas i naturen och känna lugnet. Han pratar om en söndag, hur vi kommer hem med svampen, rensar, steker, äter.

Älskade.

Jag skulle ge vad som helst för att se dig ströva i lugn och ro i skogen, hållandes din lille son i ena handen och en korg med svamp i den andra.

Jag hör hur ni pratar. Då och då sätter ni er på huk och tittar på en skalbagge, en skogssnigel eller kanske en konstig larv? Du berättar saker för den lille som skrattar och ställer fråga efter fråga.

Sjukhussängen levereras. Det blir väldigt bra och S är så nöjd att kunna få till bekvämligheten på ett helt annat sätt och bäst av allt - på egen hand. Det är viktigt för honom, att få klara sig själv så mycket som möjligt.  Ett par timmar senare ringer onkologen. S ber mig att ta samtalet. Den lilla glädjen över sängen förbyts mot en fruktansvärd sorg. Som vi hade väntat oss så har tumörerna exploderat.

    –       Det ser inte så bra ut. Det är inte mycket frisk lever kvar.  Det ser mycket allvarligt ut. Att fortsätta medicinera vore direkt skadligt. Medicinering i detta läge medför biverkningar som gör ännu mer skada. Det blir för giftigt. Tyvärr. Det är tufft att behöva säga detta men det är inte så mycket mer vi kan göra.

Nu har det gått två timmar sedan läkaren ringde. S känner sig mycket tröttare och sjukare än i förmiddags… Han vet ju att det delvis beror på att vi fått detta besked, men ändå.

Dagen efter samtalet, efter att ha skickat ett dikterat sms till S vänner om att det nu inte finns något mer att göra lämnar jag på dagis, är hemma med S och så hämtar jag på dagis. Allt är som vanligt. En slags absurd normalitet i den kaotiska tillvaron vi lever i. Förutom att vi nu vet att döden är mycket nära.

Kommer hem och kokar makaroner. Steker falukorv. Bryter ihop.

Min treåring kommer och kramar mig.

    – Vad gör du mamma? Vad gör du? Han är inte van att se mig gråta, faktiskt, jag ser till att göra det när han inte ser. Men nu klarar jag inte av att hålla ihop.
    – Mamma är ledsen för att pappa är sjuk och jag kan inte hjälpa honom, svarar jag.
    – Men nu är du inte ledsen mamma, inte nu säger han och går iväg.

Jag vänder på korvarna och går och tittar till min lilla pojke som ligger på mage i soffan och ser väldigt ledsen ut.
    
   – Mamma tycker om pappa jättemycket, säger han.
   – Ja, mamma älskar pappa. Kom så äter vi.

Dagen därpå eskalerar det. S har det oerhört tufft med hosta, smärta och ångest. Han är sängliggande och sover när han får för hostan. Men en av stunderna då han är vaken och lugn tittar han mig i ögonen och säger,

    –       Jag vet vad du har gått igenom, jag vet vad du har gått igenom. Jag svarar att jag älskar honom.
    –       Jag känner din kärlek, jag känner din kärlek. Ja, han pratar så. Entonigt och upprepande.
    –       Jag tar nästa båt, jag tar nästa båt… Det är de sista orden han säger.

Han får morfin intravenöst med jämna mellanrum och dessutom morfinplåster. Men eftersom det tar ett antal timmar innan plåstret når maximal effekt fortsätter man med morfin intravenöst. Trots detta bryter smärtan igenom ibland.

Vi är ensamma hemma, S ligger lugnt i sängen, han ser ut att sova och jag känner att jag måste säga det jag sedan säger.

Att det är ok att släppa taget. Att han inte ska ha ont. Att han inte ska vara rädd. Att jag inte är det. Att vi kommer att klara oss. Att vi älskar honom. Att vi aldrig kommer att glömma honom. Att han gjort mig så lycklig. Att han är fantastisk med barnen. Att han och jag kommer att ses igen eftersom vi är ämnade för varandra. Vi kommer att vara tillsammans igen och igen och igen. Jag tror verkligen på det. Han mumlar något så jag vet att han hör mig.

 

Efter några timmar kommer så morfinpumpen. Och efter ytterligare några timmar tar han sina sista andetag. Jag ligger tätt intill. Tre långa andetag, sedan blir det tyst. Hans ansikte ändras omedelbart.

     – Flyg mitt hjärta, flyg säger jag samtidigt som jag får konstiga skakningar i armar och händer. Det är över. Jag öppnar ett fönster.

Varje gång jag går in i rummet för att titta till honom så hoppas jag att han ska röra sig, att bröstkorgen ska röra sig upp och ner, att jag ska se honom andas igen. För han ligger så stilla.

Så stilla.

 

Endast morfinpumpens klickande och väsande hörs.

Slutet

S glider in och ut ur morfindimman. Det som han tidigare fasade för mest händer nu dagligen. Han tappar ord, han menar en sak men säger en annan. Han vet inte riktigt vilken dag det är. Han är orolig, ångestfylld. Han är förvirrad men kämpar givetvis för att försöka ha kontroll över saker och ting. Man höjer morfindosen ytterligare på grund av ökade smärtor vilket påverkar det hela än mer. Jag hjälper nu honom med dosering av medicinerna då han inte kommer ihåg vad han tagit och inte. Dessutom är det inte helt enkelt att få i sig alla tabletter oavsett om vi har koll på vad som ska tas eller ej. Allt är en kamp.
Varje klunk vatten. Varje tugga. Varje steg. Varje andetag.

Han släpper kontrollen. Han orkar inte mer. Ibland glimtar dock gamla S fram, som när han förklarar att om han pratar om örnarna som åker skidor så menar han att han vill ha kräkpåsarna som ligger i lådan i nattduksbordet…

 

Vi skrattar.

 

Vi gråter.

Tröttheten dominerar alltmer och det är sängläge som gäller. Han är så mager, bara skinn och ben. Och tumörerna i magen syns tydligt, magen är guppig, en av knölarna är lika stor som min kupade hand.

Förbannade jävla cancer.

    – Jag klarar mig inte utan dig, du är min stora trygghet, säger han när vi är på sjukhuset för en datortomografi kort innan han blir sängliggande hemma.  Jag försöker förgäves få honom att tänka om, att stanna hemma då jag inser att undersökningen kommer att bli jobbig och alltför smärtsam för honom. Dessutom vet vi att sjukdomen härjar vilt och växer okontrollerat, att det bara blir sämre och sämre. Men han vill göra detta, han vill åka. Vi gör det.

Det är väl också ett sätt att kämpa, att överleva, att klamra sig fast vid livet. Att göra vanliga saker, såsom att åka till sjukhuset för en röntgenundersökning tänker jag. Älskade.

Det är svårt för S att ta sig in och ut ur taxin. Han känner sig vimsig och förvirrad. Han är svag och yr. Vi håller i varandra på väg mot hissen och röntgenavdelningen. Jag är så rädd att han ska falla, att han ska göra sig illa, att jag inte ska klara av att hålla i honom.  Jag ser hur människor runtomkring oss stirrar i det närmaste förskräckt på honom. Det gör så ont. Det är min kärlek ni stirrar på. Och han lever. Fortfarande. Han lever.

 

Väntrum. Kontrastvätska. Tröttheten. Han har svårt att hålla sig vaken. Han tackar röntgensjuksköterskan för det trevliga och omtänksamma bemötandet efter undersökningen. Sköterskan blir så glad och tackar så mycket.

     – Nu blir det lite lättare och roligare att jobba denna dag, säger hon med ett leende.

  – Jag hoppas att vi ses igen, säger S på väg ut ur rummet och mitt hjärta värker. Han vet att det inte kommer att ske. Jag vet att det inte kommer att ske. Och röntgensjuksköterskan, ja hon vet också att det inte kommer att ske.

Jag sväljer gråten medan han går på toaletten. Sedan staplar vi iväg mot utgången.

Från och med den dagen glider han ifrån mig mer och mer för varje minut som går. Stunderna han är uppe eller vaken blir färre och färre. Han ägnar dessa åt vår lille son. När han orkar. Lillen blir väldigt ledsen, otröstlig de gånger hans pappa inte öppnar dörren till rummet och släpper in honom för en lekstund eller lite mys i sängen.

Mitt i natten när jag hör kräkningarna avlösa varandra, precis som de gjort under dagen, så frågar jag mig igen, varför? Varför måste han genomlida detta, vad är det för jävla mening med allt? Detta är inget liv längre, plågorna, smärtan är för stor. S får ingen vila från sin sjukdom, trots de höga morfindoserna väcks han av monstret som vänder ut och in på hans kropp och min till en känslomässig slarvsylta.

Känslor

Den lille är väldigt mammig. Han vaknar ofta på natten och är ledsen.
Den första tiden efter S död var han mycket känslig även på dagis. Han blev väldigt ledsen för minsta lilla. Och han ville gärna ligga bredvid en vuxen och vila mitt på dagen, trots att detta är något han slutade med för länge sedan.
Lugn och ro. Trygghet.

När han grät hemma och ropade ”Mamma, mamma” trots att han satt i mitt knä och jag höll om honom så kände jag att det var pappa han ropade på, fast han visste att han är borta och därför sade ”Mamma” istället. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka då. Då också.

Häromdagen fick lillen en ny tröja med dinosaurier på. Total lycka. Han tittade på mig, sedan ut genom köksfönstret och sade

    – Jag vill visa den för pappas stjärna.

 Ljuset på köksbordet är så gott som alltid tänt och lillen tror att pappa blir ledsen om vi inte har den tänd när vi är hemma. Han vet att pappa är borta och inte kommer tillbaka. Men han säger ofta ”Mamma och pappa” Så funderar han. Min lilla prins, så liten och så klok. Skulle ge vadsomhelst för att få veta vad som rör sig i hans huvud. För att jag ser att han tänker, funderar och känner en massa.

Så liten, så känslig och så klok.

Saknad

”Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, så saknar jag dig…”

                                                                                                        

                                                                                                               Ulf Lundell    

Pappaburken

Hej Älskling.

Det är en gnistrande vacker höstdag. Borde ta mig ut och andas in den friska luften, kanske hoppa i lövhögar med lillen, njuta av det underbara ljuset och alla fantastiska färger.  Istället tar jag mig an vår balkong. Rullar ihop de lätt fuktiga mattorna. Tar ned balkonglådorna med the remains av vår sommar. Flyttar undan möblerna. Stolen du satt i för några veckor sedan och pratade om svampplockning och en dag i skogen. Du satt där och njöt av att känna blåsten mot din kropp och solens strålar. Jag tänker på det samtidigt som jag packar ihop rubbet. Sedan ned till källarförrådet med lillen i hasorna. Hittar din gamla O´boy burk fylld med indianer och cowboys. Figurer i plast, oftast till häst i alla möjliga variationer. Minns du hur vi pratade om hur pk det  egentligen skulle vara att ge lillen cowboys och indianer att leka med? Hursomhelst. Lillen fick O´boy-burken. Lycka. Hoppas du såg hans stora förväntansfulla ögon. Jag sa att detta var saker som du sparat till honom. Han gick omkring med burken i flera timmar. Han tar med sig den vart han än går. Han plockar ur och sedan i igen. Pappaburken.