Den första tiden efter S död var han mycket känslig även på dagis. Han blev väldigt ledsen för minsta lilla. Och han ville gärna ligga bredvid en vuxen och vila mitt på dagen, trots att detta är något han slutade med för länge sedan.
Lugn och ro. Trygghet.
När han grät hemma och ropade ”Mamma, mamma” trots att han
satt i mitt knä och jag höll om honom så kände jag att det var pappa han ropade
på, fast han visste att han är borta och därför sade ”Mamma” istället. Det var
svårt att hålla tårarna tillbaka då. Då också.
Häromdagen fick lillen en ny tröja med dinosaurier på. Total
lycka. Han tittade på mig, sedan ut genom köksfönstret och sade
– Jag vill visa
den för pappas stjärna.
Så liten, så känslig och så klok.