Stanna hos mig

 Vi har haft filmkväll. Barnen är nattade och vi sitter i vardagsrummet. En flaska rödvin och Kent. Vi pratar inte. Vi sitter bredvid varandra och hör varandras hjärtslag. Du är relativt nyopererad. Eller om det är kort innan operationen. Vi försöker navigera oss fram i det okända. Men du vet. Och jag också, fast jag inte vill erkänna det. Vi vet. Vi är allt vi har kvar. 

Kent - Stanna Hos Mig (youtube.com)

Pratar med dig dagligen. Drömmer om dig på nätterna. Ibland är du ung. Ibland gammal. Aldrig sjuk. Alltid du. Alltid min. Ibland tycker jag mig se dig bland andra människor. Jag tycker mig höra din röst. Letar efter din påstådda dubbelgångare, de säger att alla har en men, det skulle ju fortfarande inte vara du. Jag tankar fortfarande av din kärlek, den verkar oändlig tack och lov. Tänk om jag vetat då det jag vet nu. Som jag hade ... Ju längre tiden går desto mer övertygad blir jag. Men sorgen och saknaden förblir densamma. Så mycket du går miste om. Så mycket vi går miste om. Så mycket jag försöker ge istället för dig men som jag inte kan. För att jag inte är du. Så mycket jag vill höra din åsikt om. Så många frågor jag bara kan ställa till dig. Så mycket kärlek som bara går till spillo. Som är ämnad för dig. Bara dig. Känner mig fortfarande stympad. Men det är det ingen som märker. Jag flyter med det som är livets ström. Flyter med men inte bort. Flyter.

 Går fortfarande in och läser de senaste forskningsrapporterna  kring den cancerdiagnos som tog min kärlek S liv.

 Fortfarande samma dystra siffror, dålig prognos, begränsade behandlingsformer o s v. 

Cancern hade tagit honom ifrån mig, oss, oavsett. Då som nu. Det finns fortfarande inget som biter på den sorten. 

Gläds med Göran Greider idag. Han har blivit friskförklarad från sin elaka jäkla cancer. Om än för ett tag. Men ändå! Lev du fantastiska människa! 

Backe upp och backe ner

Lilla hästen Plopp, han rider i galopp. Backe upp och backe ner, till han inte orkar mer...

Min lilla skrålar för full hals. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna hur mycket jag än försöker. Sorgen anfaller och det enda jag kan göra är att låta den göra det. Anfalla. Utan att min lille son blir rädd. Han sjunger på även om jag ser att han ser att jag är ledsen. Han kommer med sina leksaker och ger mig dessa i present. Älskade unge. Vad skulle jag göra utan dig?

Andas. Snyter mig. Kollar spegeln och ser en trött och rödögd panda. Torkar bort det utsmetade sminket och tänker att jag är som hästen Plopp fast den ledsna varianten.

Måste orka.

 

Backe upp och backe ner.

Andas.

Redo för fredagsmys.

Svårt

"Det är svårare att veta hur man skall leva när man vet att man skall dö.
Det är svårare att veta hur man bör dö, när man fortfarande lever.
Det är svårt hur som helst. Vare sig man skall leva eller skall dö."
                                                                                                                S 
                                                   


                                                                         


                                                                  Hittade en liten papperslapp...

"Jag tar nästa båt"

Vi beställer slutligen sjukhussängen. Det är svårt för S att komma i och ur sängen, hans tunna och svaga kropp har inga muskler kvar. Bröstkorgen och buken är öm av tumörerna. Han inser att sjukhussängen är ett måste, trots att han tackat nej under en längre tid.

Det ringer på mobilen, S mobil. Han kommer inte ihåg hur man gör när man svarar. Jag är obekant med den modellen och klarar inte heller av att svara. Det ringer flera gånger. Fan. Snacka om stressade människor…

Efter en stund kommer vi på hur man gör. Då är mobilen tyst, såklart.

Han är så tunn min älskling. Huden på de svullna benen är skör, jag måste vara väldigt försiktig när jag hjälper till att få på och av stödstrumporna så att jag inte river eller orsakar sår på huden. Läkaren betonar vikten av försiktiga rörelser i allt så att vi minskar risken för skador och sår. S är extremt infektionskänslig.

Jag sitter en stund vid hans säng och drar handen över hans svullna fötter, de är stora som Skogaholmslimpor. Han tycker om beröringen och somnar. Innan han somnar talar han återigen om hur mycket han älskar mig, hur mycket jag betyder. 

Jag önskar så att han kan få må bra, några dagar åtminstone, för att få vila lite. Få tid för återhämtning.

Men nej, monstret bara lägger på problem efter problem, det blir bara värre och värre hela tiden.

Efter ännu en jobbig natt med hosta, smärta, tårar och blod sitter vi tillsammans i köket och äter frukost. S kämpar med att få ned medicinerna tillsammans med lite yoghurt. Jag gör lite av lillens gröt till honom för att se om den går ner.

  – Det är som att jag måste lära mig att dricka och äta varje gång jag gör det. Att tugga, att svälja, att göra det.

Vi väntar på en sjukgymnast som är lymfterapeut. S vill bara att hon ska komma så att hon kan gå igen, få det avklarat. Lite så.

Jag föreslår en stund på balkongen. S tycker mycket om det. Han sitter där ett bra tag. Det är en vacker höstdag, lite kyligare luft men soligt. S pratar om en dag i skogen, plockandes kantareller. Det tycker han mycket om, att vistas i naturen och känna lugnet. Han pratar om en söndag, hur vi kommer hem med svampen, rensar, steker, äter.

Älskade.

Jag skulle ge vad som helst för att se dig ströva i lugn och ro i skogen, hållandes din lille son i ena handen och en korg med svamp i den andra.

Jag hör hur ni pratar. Då och då sätter ni er på huk och tittar på en skalbagge, en skogssnigel eller kanske en konstig larv? Du berättar saker för den lille som skrattar och ställer fråga efter fråga.

Sjukhussängen levereras. Det blir väldigt bra och S är så nöjd att kunna få till bekvämligheten på ett helt annat sätt och bäst av allt - på egen hand. Det är viktigt för honom, att få klara sig själv så mycket som möjligt.  Ett par timmar senare ringer onkologen. S ber mig att ta samtalet. Den lilla glädjen över sängen förbyts mot en fruktansvärd sorg. Som vi hade väntat oss så har tumörerna exploderat.

    –       Det ser inte så bra ut. Det är inte mycket frisk lever kvar.  Det ser mycket allvarligt ut. Att fortsätta medicinera vore direkt skadligt. Medicinering i detta läge medför biverkningar som gör ännu mer skada. Det blir för giftigt. Tyvärr. Det är tufft att behöva säga detta men det är inte så mycket mer vi kan göra.

Nu har det gått två timmar sedan läkaren ringde. S känner sig mycket tröttare och sjukare än i förmiddags… Han vet ju att det delvis beror på att vi fått detta besked, men ändå.

Dagen efter samtalet, efter att ha skickat ett dikterat sms till S vänner om att det nu inte finns något mer att göra lämnar jag på dagis, är hemma med S och så hämtar jag på dagis. Allt är som vanligt. En slags absurd normalitet i den kaotiska tillvaron vi lever i. Förutom att vi nu vet att döden är mycket nära.

Kommer hem och kokar makaroner. Steker falukorv. Bryter ihop.

Min treåring kommer och kramar mig.

    – Vad gör du mamma? Vad gör du? Han är inte van att se mig gråta, faktiskt, jag ser till att göra det när han inte ser. Men nu klarar jag inte av att hålla ihop.
    – Mamma är ledsen för att pappa är sjuk och jag kan inte hjälpa honom, svarar jag.
    – Men nu är du inte ledsen mamma, inte nu säger han och går iväg.

Jag vänder på korvarna och går och tittar till min lilla pojke som ligger på mage i soffan och ser väldigt ledsen ut.
    
   – Mamma tycker om pappa jättemycket, säger han.
   – Ja, mamma älskar pappa. Kom så äter vi.

Dagen därpå eskalerar det. S har det oerhört tufft med hosta, smärta och ångest. Han är sängliggande och sover när han får för hostan. Men en av stunderna då han är vaken och lugn tittar han mig i ögonen och säger,

    –       Jag vet vad du har gått igenom, jag vet vad du har gått igenom. Jag svarar att jag älskar honom.
    –       Jag känner din kärlek, jag känner din kärlek. Ja, han pratar så. Entonigt och upprepande.
    –       Jag tar nästa båt, jag tar nästa båt… Det är de sista orden han säger.

Han får morfin intravenöst med jämna mellanrum och dessutom morfinplåster. Men eftersom det tar ett antal timmar innan plåstret når maximal effekt fortsätter man med morfin intravenöst. Trots detta bryter smärtan igenom ibland.

Vi är ensamma hemma, S ligger lugnt i sängen, han ser ut att sova och jag känner att jag måste säga det jag sedan säger.

Att det är ok att släppa taget. Att han inte ska ha ont. Att han inte ska vara rädd. Att jag inte är det. Att vi kommer att klara oss. Att vi älskar honom. Att vi aldrig kommer att glömma honom. Att han gjort mig så lycklig. Att han är fantastisk med barnen. Att han och jag kommer att ses igen eftersom vi är ämnade för varandra. Vi kommer att vara tillsammans igen och igen och igen. Jag tror verkligen på det. Han mumlar något så jag vet att han hör mig.

 

Efter några timmar kommer så morfinpumpen. Och efter ytterligare några timmar tar han sina sista andetag. Jag ligger tätt intill. Tre långa andetag, sedan blir det tyst. Hans ansikte ändras omedelbart.

     – Flyg mitt hjärta, flyg säger jag samtidigt som jag får konstiga skakningar i armar och händer. Det är över. Jag öppnar ett fönster.

Varje gång jag går in i rummet för att titta till honom så hoppas jag att han ska röra sig, att bröstkorgen ska röra sig upp och ner, att jag ska se honom andas igen. För han ligger så stilla.

Så stilla.

 

Endast morfinpumpens klickande och väsande hörs.

Slutet

S glider in och ut ur morfindimman. Det som han tidigare fasade för mest händer nu dagligen. Han tappar ord, han menar en sak men säger en annan. Han vet inte riktigt vilken dag det är. Han är orolig, ångestfylld. Han är förvirrad men kämpar givetvis för att försöka ha kontroll över saker och ting. Man höjer morfindosen ytterligare på grund av ökade smärtor vilket påverkar det hela än mer. Jag hjälper nu honom med dosering av medicinerna då han inte kommer ihåg vad han tagit och inte. Dessutom är det inte helt enkelt att få i sig alla tabletter oavsett om vi har koll på vad som ska tas eller ej. Allt är en kamp.
Varje klunk vatten. Varje tugga. Varje steg. Varje andetag.

Han släpper kontrollen. Han orkar inte mer. Ibland glimtar dock gamla S fram, som när han förklarar att om han pratar om örnarna som åker skidor så menar han att han vill ha kräkpåsarna som ligger i lådan i nattduksbordet…

 

Vi skrattar.

 

Vi gråter.

Tröttheten dominerar alltmer och det är sängläge som gäller. Han är så mager, bara skinn och ben. Och tumörerna i magen syns tydligt, magen är guppig, en av knölarna är lika stor som min kupade hand.

Förbannade jävla cancer.

    – Jag klarar mig inte utan dig, du är min stora trygghet, säger han när vi är på sjukhuset för en datortomografi kort innan han blir sängliggande hemma.  Jag försöker förgäves få honom att tänka om, att stanna hemma då jag inser att undersökningen kommer att bli jobbig och alltför smärtsam för honom. Dessutom vet vi att sjukdomen härjar vilt och växer okontrollerat, att det bara blir sämre och sämre. Men han vill göra detta, han vill åka. Vi gör det.

Det är väl också ett sätt att kämpa, att överleva, att klamra sig fast vid livet. Att göra vanliga saker, såsom att åka till sjukhuset för en röntgenundersökning tänker jag. Älskade.

Det är svårt för S att ta sig in och ut ur taxin. Han känner sig vimsig och förvirrad. Han är svag och yr. Vi håller i varandra på väg mot hissen och röntgenavdelningen. Jag är så rädd att han ska falla, att han ska göra sig illa, att jag inte ska klara av att hålla i honom.  Jag ser hur människor runtomkring oss stirrar i det närmaste förskräckt på honom. Det gör så ont. Det är min kärlek ni stirrar på. Och han lever. Fortfarande. Han lever.

 

Väntrum. Kontrastvätska. Tröttheten. Han har svårt att hålla sig vaken. Han tackar röntgensjuksköterskan för det trevliga och omtänksamma bemötandet efter undersökningen. Sköterskan blir så glad och tackar så mycket.

     – Nu blir det lite lättare och roligare att jobba denna dag, säger hon med ett leende.

  – Jag hoppas att vi ses igen, säger S på väg ut ur rummet och mitt hjärta värker. Han vet att det inte kommer att ske. Jag vet att det inte kommer att ske. Och röntgensjuksköterskan, ja hon vet också att det inte kommer att ske.

Jag sväljer gråten medan han går på toaletten. Sedan staplar vi iväg mot utgången.

Från och med den dagen glider han ifrån mig mer och mer för varje minut som går. Stunderna han är uppe eller vaken blir färre och färre. Han ägnar dessa åt vår lille son. När han orkar. Lillen blir väldigt ledsen, otröstlig de gånger hans pappa inte öppnar dörren till rummet och släpper in honom för en lekstund eller lite mys i sängen.

Mitt i natten när jag hör kräkningarna avlösa varandra, precis som de gjort under dagen, så frågar jag mig igen, varför? Varför måste han genomlida detta, vad är det för jävla mening med allt? Detta är inget liv längre, plågorna, smärtan är för stor. S får ingen vila från sin sjukdom, trots de höga morfindoserna väcks han av monstret som vänder ut och in på hans kropp och min till en känslomässig slarvsylta.

Känslor

Den lille är väldigt mammig. Han vaknar ofta på natten och är ledsen.
Den första tiden efter S död var han mycket känslig även på dagis. Han blev väldigt ledsen för minsta lilla. Och han ville gärna ligga bredvid en vuxen och vila mitt på dagen, trots att detta är något han slutade med för länge sedan.
Lugn och ro. Trygghet.

När han grät hemma och ropade ”Mamma, mamma” trots att han satt i mitt knä och jag höll om honom så kände jag att det var pappa han ropade på, fast han visste att han är borta och därför sade ”Mamma” istället. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka då. Då också.

Häromdagen fick lillen en ny tröja med dinosaurier på. Total lycka. Han tittade på mig, sedan ut genom köksfönstret och sade

    – Jag vill visa den för pappas stjärna.

 Ljuset på köksbordet är så gott som alltid tänt och lillen tror att pappa blir ledsen om vi inte har den tänd när vi är hemma. Han vet att pappa är borta och inte kommer tillbaka. Men han säger ofta ”Mamma och pappa” Så funderar han. Min lilla prins, så liten och så klok. Skulle ge vadsomhelst för att få veta vad som rör sig i hans huvud. För att jag ser att han tänker, funderar och känner en massa.

Så liten, så känslig och så klok.

Saknad

”Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, så saknar jag dig…”

                                                                                                        

                                                                                                               Ulf Lundell    

Pappaburken

Hej Älskling.

Det är en gnistrande vacker höstdag. Borde ta mig ut och andas in den friska luften, kanske hoppa i lövhögar med lillen, njuta av det underbara ljuset och alla fantastiska färger.  Istället tar jag mig an vår balkong. Rullar ihop de lätt fuktiga mattorna. Tar ned balkonglådorna med the remains av vår sommar. Flyttar undan möblerna. Stolen du satt i för några veckor sedan och pratade om svampplockning och en dag i skogen. Du satt där och njöt av att känna blåsten mot din kropp och solens strålar. Jag tänker på det samtidigt som jag packar ihop rubbet. Sedan ned till källarförrådet med lillen i hasorna. Hittar din gamla O´boy burk fylld med indianer och cowboys. Figurer i plast, oftast till häst i alla möjliga variationer. Minns du hur vi pratade om hur pk det  egentligen skulle vara att ge lillen cowboys och indianer att leka med? Hursomhelst. Lillen fick O´boy-burken. Lycka. Hoppas du såg hans stora förväntansfulla ögon. Jag sa att detta var saker som du sparat till honom. Han gick omkring med burken i flera timmar. Han tar med sig den vart han än går. Han plockar ur och sedan i igen. Pappaburken.

En dum, dum knöl

Lillen saktar in framför ytterdörren, tittar upp mot mig och frågar

     – Vem är därinne nu mamma?

     – Ingen är därinne, svarar jag. Bara du och jag är hemma nu.  Detta utspelar sig flera dagar i rad. Han frågar som för att förhöra sig om att det som har hänt verkligen hänt. Som för att dubbelkolla att pappa är borta, på riktigt. Nu har han slutat med det. Han vet att det inte är någon hemma. Han vet att pappa är en stjärna eller kanske ett moln på himlen. Han frågar inte efter pappa, eller pappas saker. Däremot vill han gärna prata om det som hänt.

   – Fy på dumma, dumma knölen! utbrister han ibland.  Han frågar också om det är så att jag har en dum, dum knöl i magen. Jag svarar nej. Så går han laget runt. Har storasyster en dum knöl i magen? Mormor? Morfar? Faster? Dagisfröken? Kusiner? Han själv?

 Ok, ingen har en dum, dum knöl i magen. Då kollar vi på Bamse. Eller Roboten Rob. Eller Pippi på de sju haven.   Så pussar han på kortet av pappa som vi har på köksbordet, oftast med ett tänt ljus bredvid.

  – Pappa var frisk då, pappa kunde vara kvar hos oss då. Pappa hade inte en dum, dum knöl i magen där. Pappa hade inte ont, säger den lille och ställer tillbaka pappas foto.  

Att veta

Jag är här. Jag är fortfarande jag. Jag andas, känner, jobbar, sover, tänker, ja till och med skrattar ibland.  Sorgen river mitt hjärta varje sekund men jag klarar av det.

I´m still standing.

Jag har lärt mig så mycket under veckorna som gått. Nu vet jag till exempel hur det känns att få ”tyvärrdetfinnsingetmervikangöra” beskedet. Jag fick det telefonledes då S var för svag för att ta sig, och mig, till sjukhuset. Jag vet också hur det känns att leverera det beskedet till sin döende kärlek. Att uttala orden. Jag vet hur det känns att knappa in ett dikterat sms till de närmsta vännerna, ett ”nuärdetfankörtpåriktigtmeddelande”. Jag vet också hur det känns att steka falukorv till sina barn direkt efter detta. Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek ta sina sista andetag. Jag vet också hur det känns att inte klara av att städa bort sin kärleks saker. Kontaktlinserna i badrumsskåpet. Tofflorna. Tandborsten. Jackan. Skorna. Ryggsäcken. Jag har fortfarande hans mobil på laddning. Jag väntar fortfarande på att det ska komma ett sms från honom. Även om jag vet det jag vet.

Jag vet också hur det känns att förbereda barnen inför det sista avskedet. Och att se sin kärlek bli hämtad och körd till bårhuset, det vet jag också hur det känns. Att sitta på begravningsbyrån och bläddra i pärmar med olika kistor, blommor och urnor. Bläddra, bläddra. Välja, välja.  När jag kom till avdelningen för barnkistor sa min kropp ifrån ordentligt. Det var liksom lite för mycket.

Det tillsammans med tre år av sorg, ovisshet samt ett kastande mellan hopp och förtvivlan sätter sina spår. Nu vet jag det jag inte visste tidigare.Tillsammans med det jag redan visste. Och fy satan vad ont det gör.

 

Jag ligger tätt intill. Han tar så sina sista andetag.

Och han är fri. Det är ett mycket lugnt och fridfullt ögonblick.

   –       Flyg mitt hjärta, flyg.

 Min älskling har inte längre ont.

 

Tack hjärtat

Dottern kom med blommor till sin mamma och sin S. Tack finaste unge !

Rullgardiner

Nej. Ingen mer läsning om barn och sorg och kriser och statistik och terapi och död. Jag mäktade med en av böckerna och det räckte mer än väl. Resten får vänta.
Tillbaka till biblioteket med böckerna.  

Nu måste jag få ösa ur mig lite om hur jag upplever vår omgivning och en del vänner. 

Det finns de som dragit ned rullgardinen helt inför det faktum att S är sjuk. Och inte nyligen utan för rätt så länge sedan. Människor som jag hört fantastiska saker om, som jag träffat, som jag tycker om, respekterar och som betyder mycket för min man. Min man försvarar dem och säger att det inte är för att de inte bryr sig utan för att det är deras sätt att hantera situationen. Det är svårt för dem.

 Det är svårt för dem...

                                                                  

Jag har vänner som skickar gulliga sms då och då. Inte mer. Vänner som jag betraktar som nära. Sedan finns de som jag inte trodde brydde sig så mycket som visat sig vara fantastiska. De släpper inte taget. Vad jag har förstått är detta rätt så vanligt, att man får en helt ny syn på vänskap och att det när det verkligen gäller visar sig vilka som är att räkna med.

Jag måste bara berätta om en av mina vänner som när vi råkar på varandra av en slump häromdagen, är mycket intresserad av att höra hur vi har det nuförtiden. Så jag berättar. Hon ställer en massa frågor. Jag svarar. Det resulterar i att jag får trösta henne för att hon tycker att det är så fruktansvärt och sorgligt. Men bäst av allt är ändå kommentaren till varför hon aldrig hör av sig.

 –       Jag gör det av respekt för dig. Du har en sådan stark integritet.  Jag vill inte störa. Jag vill inte tränga mig på.

Sedan har vi de som då och då kommer och hälsar på, men bara om vi ber dem, och som trots det inte klarar av att ta in att S är mycket sjuk. Trots att han berättar om läget, om tumörer som växer, om tiden som rinner iväg, så får han till svar

 

–    Men du ser ju så frisk ut.

Fågeln

Det är tidigt på morgonen, för ungefär en vecka sedan. Jag tassar ut till köket och sätter mig vid datorn en stund innan jag väcker den lille. I ögonvrån ser jag hur en fågel flyger i hög fart rakt mot huset. En stark duns hörs och fågeln faller död ner på gräsmattan. En man som går på gångvägen utanför vänder sig om när han hör smällen, så högt låter det.

På väg till dagis tittar vi på fågeln, lillen och jag. Jag berättar att den krockade med huset. Att fågeln är död. Fågeln känner ingenting. Den kan inte flyga, den kan inte äta, den kan inte göra något mer, den är död. Lillen tittar intresserat på den döda fågeln, som är en skogsduva, och så upprepar han att fågeln är död. Jag tittar upp mot fönstret flera våningar upp och ser märket efter krocken, avtrycket efter den stackars skogsduvan. En liten dunig fjäder sitter faktiskt kvar på fönsterrutan en våning över oss. Tänk om den hade flugit in i vårt fönster?

När vi kommer hem på eftermiddagen vill lillen gå och titta på den döda fågeln.

   – Den kan inte flyga mamma, den är död, den krockade med huset. Den är död.

Fågeln försvinner efter ett tag men fortfarande pratar han om den varje gång vi går förbi platsen.

Lördag

Tårar. Dinosaurier. Kräkpåsar. Piggelin. Utmattning. Stand up comedy. Hosta. Kanelbullar. Mediciner. Gummistövlar. Stödstrumpor.  Kramar. Skratt. Och tårar.

Tanter i paradiset

Behöver jag säga att det var helt fantastiskt?

 

Dottern och jag åker in till stan för att äta något innan kvällens stora händelse.

Vi sätter oss på en uteservering mitt i city och hamnar bredvid två franska par. Tydligen känner de inte varandra sedan tidigare. Medan vi väntar på att få beställa, vilket tar evigheter, hör vi hur de tipsar varandra om olika saker. Vi förstår långt ifrån allt men tillräckligt för att få ett hum.

Så kommer maten, som är helt ok inte mer. Vi babblar på om lite av varje, mest om hur det känns att börja skolan igen, hur det är att gå i sjuan. Vi pratar om hur det var när det bara var vi två, innan S och lillen. Biggan och Boijan uppenbarar sig och bryter då och då in i vår konversation med höga utrop och stora rörelser. Men inte så ofta som förr då de hörs lite för väl enligt dottern som numer är väldigt noga med att undvika att andra ser eller hör tanterna.  

 

Nåväl, vi äter upp och lyckas efter många försök att få kontakt med en servitör  för att be om notan. Dottern går på toaletten. Det är kö. Dottern kommer tillbaka. Klockan tickar. Jag försöker få ögonkontakt med någon av serveringspersonalen. Omöjligt. Jag går på toaletten och på vägen tillbaka ber jag än en gång om att få betala. Tick. Tack. Tick. Tack.

Vi reser på oss, går förbi baren och kassan, det går alltså inte att ta sig ut från restaurangen på något annat sätt. Ingen bryr sig. Ingen möter våra blickar. Vi går.

Mot Stadion. Vi har tyvärr ståplatser, efter ett par timmars väntan protesterar min rygg och dotterns ben. Väntar, väntar. Kvart över nio går Coldplay på. Och hela arenan fullkomligt exploderar.

Var det någon som nämnde en stel rygg och värkande ben? Biggan och Boijan slänger kryckorna, skuffar undan rullatorn och gör åttor med höfterna.

Vi sjunger, dansar, applåderar och hoppar. Det regnar konfetti, det skickas ut jätteballonger, det är fyrverkerier, en magisk ljusshow och en helt underbar konsert. Masspsykos.   Armbanden i olika färger som delades ut vid ingången lyser i mörkret. Där står vi dottern och jag sida vid sida, tillsammans med 33000 till på Stadion och bara njuter.

 På vägen hem får jag en kram av min fina.

   – Tack mamma, det här var en av de bästa dagarna i hela mitt liv.

Det känns så skönt att få höra sådant, det värmer hjärtat. Mitt i natten sitter vi så i köket och äter upp lillens korvar med bröd. S kommer upp för att höra om kvällen. Dottern säger att detta är den bästa konserten hon någonsin varit på. Sedan fnissar hon när hon kommer på att hon bara varit på en tidigare, LMFAO på grönan i våras. 

Imorse var det en rödögd tjej som åkte till skolan iklädd Coldplaytisha samt armbandet från konserten. Hon tycker att det är tråkigt att den inte lyser längre.

 

 

 

 

 

Låten ”Paradise” spelades två gånger under kvällen, den andra för sändas under en ”cancergala” i amerikansk TV.  Stand up to cancer

En stund, en konsert och en enkät

   – Pappa ska bara vara ensam en stund. Sen kommer vi hem till pappa.

Den lille upprepar detta så gott som varje morgon då vi lämnar hemmet för jobb och dagis. Han tänker på sin pappa, att pappa är ensam och vill gärna ge honom en puss och en kram innan vi går hemifrån. Det får han, om pappa inte redan somnat om.  

Det första den lille gör när vi kommer hem är att sätta sig på golvet och ropa på pappa så att han kan hjälpa till med jacka, skor, handtvätt, risifrutti och sätta på en film. Gärna något med dinosaurier. Pappa svarar och kommer och fixar. Då är allt som det ska. Då är den lille lugn.

 

Imorgon tar jag med stora tjejen på konsert. Coldplay på Stadion. Ryser bara jag tänker på det. Hoppas på fint väder och en lika fantastisk måne som ikväll. Sedan får musiken sköta resten.

Och till sist, ska sjukvården blogga och facebooka? Gå gärna in och läs och tyck till. Här.

Natti

Undrar

Jag var på biblioteket i veckan och lånade tre böcker om barn och sorg. De är skrivna av en norsk psykolog som heter Atle Dyregrov. Jag har läst färdigt den första boken och är redo att ta mig an nästa.

Det finns en uppsjö böcker om sorg och krishantering. Om barns sorg, om barns saknad, om barns reaktioner. Men det verkar knappt finnas några böcker som riktar sig till mindre barn, som är skrivna för mindre barn om just dessa frågor. Jag har inte lyckats hitta så många. Om de finns så tar jag tacksamt emot tips.  Jag lånade hem Adjö Herr Muffin, men min treåring fångades inte av berättelsen och det slutade med att jag läste den själv. Jag tycker att det är en väldigt fin och sorglig berättelse men tror att lite större barn kan ha behållning av den. Min son är för liten, han orkade inte hela vägen och han älskar verkligen när vi läser för honom och hämtar bok efter bok efter bok…

Undrar om det finns en anledning till att det inte finns böcker om sorg som riktar sig till små barn. Eller om det bara slumpat sig så att det råder brist på just den typen av böcker?
Sitter i köket och skriver, som vanligt. På bordet står lillens dinosaurier uppradade och tittar på mig. Känns tryggt.

 

Ikväll tänder jag ett ljus för Elisabeth och hennes familj.